Det är inte lätt, det har jag kommit fram till. Jag har en tendens att aldrig låta mig känna efter hur jag mår, på riktigt, alltså. Jag biter ihop och ler, fast jag inte mår så bra alla gånger och tänker på så mycket. Det hade varit mycket lättare om jag inte hade gjort så, tror jag, men jag tror också att jag gör så för att jag känner att jag måste klara av så mycket och för att stå ut, måste jag vara stark. Och när är man det? Jo, när man inte visar att man mår dåligt. Åtminstone tror andra det, fast då kan det komma som en chock för dem när de väl får reda på hur man egentligen mår. Och dessutom mår man aldrig bättre själv då...

Jag önskar att jag hade kraft att orka och klara av allt, allt jag måste. Jag måste få styrka någonstans ifrån. Synd att jag inte är He-Man eller Bamse eller nån annan sån där som bara skriker ut "Jag har nu kraften!" då denne precis blivit mycket mycket starkare av typ Dunderhonung eller nåt.. *suck*

Btw, på tre veckor har tre kilo försvunnit :) DET är något som går bra, fast allt annat... hah!...det kommer jag ingen vart med..