Är det inte lite så?
Åååh...
Usch, vad arg jag blir!
Jag sitter hos Dennis familj och läser KP (Kamratposten) som även jag prenumererade på när jag var liten. På uppslaget "kropp och knopp" hittade jag den här frågan.
Vad är det för jävla idiot till lärare?! Stackars lilla kille! Pojken trodde säkert redan innan han pratade med läraren om hur han känner att han var "konstig" eftersom det är väldigt vanligt. Snacka om att förstöra! Jävla lärare! Läraren har ingen rätt att säga så där och göra sin elev osäker och dumförklarad. Och vad är det för jäkla idiotiregel att man inte får känna så om man är under 18 år?! Den läraren borde inte få jobba med barn eftersom det är han/hon som eleverna tyr sig till och litar och tror på. Denne person lär ju eleverna om världen och det där är FEL att lära ut!
Ett utdrag av vad KP svarade som jag tyckte om: "Kanske blev du ledsen eller arg när din lärare sa så? Det blir lätt när någon säger att ens kärlek är fel. Ingen har någonsin rätt att ifrågasätta eller se ner på att du gillar killar. Det du känner är fint och värdefullt."
Varför kan man inte bara acceptera folk som de är? :(
Magisterexamen?
För inte är det väl bara jag som inte förstår allt där? Eller...? :D
Ps. jag får tillbaka pengar på skatten! Välbehövligt för en mammaledig, fattig kyrkråtta? Oh, ja! ;P
Förbannad och rädd
Idag fick jag höra att det hade varit två 9-åriga pojkar också på bion. När de strax före 17-tiden igår promenerade hemåt genom stan blev en av dem misshandlad av en vuxen man utanför thairestaurangen. Det är helt sjukt skrämmande! Det enda pojkarna kunde beskriva om mannen var att han hade en svart jacka och keps. Hur lätt är det för polisen att hitta den mannen? Nioåringar ska absolut inte behöva vara beredd på att kunna ta signalement av främmande människor som just misshandlat dem.
Att det är en nioåring ökar chansen skrämmande nog att det är en av mina gamla elever... :( Förstå, vilken hemsk traumatisk upplevelse för pojkarna. De kommer ju aldrig mer kunna känna sig helt trygga. Det är så otroligt jävla sjukt att man inte ens kan gå säker på stan mitt på dagen här i Gällivare. Vart fan är världen på väg?
Idag vid 14-tiden när jag var på väg att möta Mathias och pappa för att Tia ville komma och hälsa på, såg och hörde jag ambulansen susa förbi vårt område i en ruggig fart. Sedan fick jag höra att det då var en ung kvinna som blivit skjuten i foten här i Gällivare. Gärningsmannen var en äldre man som tidigare är känd hos polisen. Han är visst anhållen i sin frånvaro.
Hela eftermiddagen har det och är fortfarande sjukt mycket polisbilar som åker runt runt överallt och letar. Även polishelikoptern är i farten hela tiden. Jag tycker att det är läskigt. Jag känner mig inte alls trygg. Jag mår dåligt över allt våld som pågår här i lilla Gällivare. Jag vet inte hur jag ska kunna känna mig trygg när jag måste ut med Molly så hon får rastas. Jag känner inte heller att det känns tryggt att låta Dennis gå ut med henne heller. Vem vet vad som väntar där ute i mörkret?
Marlene är på väg hit för en myskväll med scones, tv och Singstar, men jag tänker inte låta henne fara hem till sig sedan för att sova, eftersom hon bor på Norskavägen, precis där den där kvinnan blev skjuten tidigare idag. Jag tycker det känns väldigt obehagligt. Jag tror jag skickar henne till mormor och morfar för att sova där istället.
När ska allt det här våldet sluta?
Tårögd
Det är så sorgligt så man nästan inte tror det kan vara sant. Vilket hjältedåd av lilla Jordan! 13 år och tvingar räddaren att hjälpa lillebror först. Det är klart att man ju kan tänka att "Ja, det är ju klart att de yngre ska räddas först", men tänker man verkligen så som 13-åring, i stundens hetta? När man ser döden i vitögat? Tydligen gör en del det, de som är riktiga hjältar. De som Jordan Rice.
13-årige hjälten Jordan
Killar och sport
Nu är det dock inte att mina tv-program flyttas från sina ordinarie tablåer som är min största förbryllning, utan just det faktum att när det är sport, då blir man ensam. Då är det bara så att då försvinner killarna in i sin egna lilla värld med polarna, teven och en jäkla massa öl och tv-spelande under pauserna. De glömmer liksom bort att det är så mycket annat att göra - typ laga mat, diska, städa, vara social med flickvännen... :P
Just nu sitter jag och kollar på filmen "The Break-up" med Jennifer Aniston och Vince Vaughn och känner verkligen med Aniston som spelar Brooke. Hon bor tillsammans med Gary (Vaughn) som kommer hem från jobbet, är jättetrött och det första han gör är att sätta på tv-spelet/match på tv och sätter sig i soffan - istället för att gå in till sin flickvän som ju också har jobbat hela dagen och även hunnit med att handla, planera mat för veckan och satt igång att städa under tiden som hon lagar mat. Han sätter sig i soffan och slappar - istället för att gå och ge sin flickvän en kram och en kyss och frågar hur hennes dag har varit och börjar hjälpa till.
Precis som Brooke säger vill hon ha hjälp med disken, men Gary känner inte för det. Han ska spela tv-spel lite längre och sedan kan han hjälpa. Till slut blir Brooke arg och då reser sig Gary upp med en kommentar som "Jaja, jag hjälper väl dig då för fan!". Vill Brooke då att han ska hjälpa? Nej, självklart inte! Hon vill inte ha hjälp om han inte vill hjälpa - även fast hon vill ha hjälp. Hon säger "Jag vill att du ska vilja hjälpa mig med disken" och han svarar "Varför skulle jag någonsin vilja ta hand om disken?". Gaaaah!!! Killar förstår inte! Vi vill inte heller ta hand om disken, städningen, matlagningen och allt annat vi tjejer gör, men vi gör det för att vi måste för att vi ska komma någonstans i livet - för att ha ett lugnt och harmoniskt hem att komma hem till efter jobbet.
Ibland känns det som att det vore tusen gånger lättare om killar bodde med varandra och vi tjejer med varandra, fast då skulle nog killarna helt och hållet glömma bort att vi ens existerar... =/
Feelings
Här sitter jag i nya lägenheten och tittar på Idol och myyyser. Himlars, vad de är bra! Den jag gillar mest är Alice. Hon har en grym röst! :)
Jag sitter här med en himla massa känslor som virvlar upp och ner. Jag känner mig glad och ruggigt kär. Jag känner mig lyckligt lottad och levande. Jag känner att jag är inne på rätt spår med min framtid, både med min lilla familj och mitt framtida yrke i skola. Dock känner jag mig även lite kluven sedan några dagar tillbaka, på om jag har valt rätt inriktning med att bli just lärare. Jag har börjat fundera på om det kanske är fritidspedagog jag borde bli för guuud så mysigt det är när jag måste passera fritids för att komma till lärarkapprummet på skolan, nu under min vfu. Jag riktigt myser när jag går igenom där och ser alla kreativa skapelser av papper, färger, piprensare, lera, textiler, stenar - ja, allt möjligt! :) Det är en så underbar känsla som infinner sig i hela min kropp då. Jag kan inte ens beskriva det!
Ja, jag har så mycket tankar, funderingar och känslor som bubblar inom mig. Minnen smyger fram och tar med sig känslor från förr. Men huvudsaken är iaf att jag är så lycklig där jag är i livet. Visst kan saker och ting kännas lite tungt ibland, men man måste väl ändå försöka vara glad över vad man faktiskt har och även har haft och vara lycklig över att man fått vara med om det man fått? Det och de människor man träffat och lärt känna har ju ändå format oss på något sätt, tror jag.
Jag kände mig riktigt sugen på att få skriva av mig lite nu, eftersom jag känner och tänker så mycket just nu. Dock har jag besparat er på en hel del, vilket jag tror att ni kan vara lättade över. ;)
Lillebror blev stor
Grattis igen iaf, lillebror :)
Kram ♥
Starka känslor
En film som jag blev så tagen av när jag såg den var "A Walk to Remember". Mycket berodde på omständigheterna runtomkring mig i mitt liv under den tiden, men det var så illa när jag såg den att jag inte fick luft. Jag kunde inte andas. Jag bara grät och grät och kunde inte sluta. Jag kunde inte ens stå upp utan var hopsjunken på golvet. Det är rätt sjukt ändå, hur sånt man ser på tv, sånt som t.o.m. är regisserat och manusskrivet, kan få en att bli så känslomässigt ledsen att man inte ens kan andas.
Förra säsongen av Grey's, grät jag så mycket att jag höll på i nästan en timma. Konstant gråtande. Det gick inte att få stopp på mig. Jag var så himla ledsen och Dennis visste inte vad han skulle ta sig till för att få mig att sluta. Han ringde till min mamma och förklarade läget för henne och sedan fick jag prata med henne. Till slut lugnade jag ner mig lite. Jag vet och visste även då att serien inte är på riktigt, att personerna på Seattle Gray's Hospital inte existerar på riktigt, men ändå, ändå var det skitsvårt... Mamma berättade att hon förstod mig. När hon och Marlene följde McLeolds (stavning?) döttrar hade en olycka hänt i serien och Marlene, som hade kollat ensam, hade ringt till mormor med gråten i halsen och inte alls fått fram någonting annat än "Hon är död!", dränkt i en massa tårar. Och mormor hade inte förstått någonting och förskräckt utbristit "Vem har dött?!" tills Marlene faktiskt fick fram att det 'bara' var en av karaktärerna i serien hon följde som hade dött.
Mamma gav mig också ett exempel på när hon blivit så otroligt ledsen när hon sett en film eller en serie, fast jag minns inget av det. Men min poäng här är att det är rätt läskigt ändå, att vi kan bli så känslomässigt engagerade i sånt vi ser i film och serier samt läser om i skönlitteratur. Sådant som någon har skrivit ihop direkt från dennes egen fantasi (med undantag från researchen). Fast det är väl det som är rätt härligt ändå, att vi kan känna med andra; skratta, gråta, bli förtvivlade och rädda, känna den första kärleken som slår till... Leva in i andras liv, om än bara för en liten stund...
Bruten eller rejält stukad fot
Jag fick så jäkla ont att jag kände att jag höll på att svimma. Självklart hade jag ingen mobil med mig heller. Så jag var tvungen att försöka krypa in i trapphuset, för Mollys skull, samtidigt som jag skulle få med henne in, utan att hon ens hade hunnit kissa. Jag kröp, med högra foten ovanför marken. Det var grus på trappen där ute eftersom de har sandat. Väl inne i trapphuset sträckte jag mig mot lampknappen och försökte samla mig lite. Jag var i chocktillstånd eftersom jag hade ramlat så plötsligt och hade fått så himla ont.
Det var inte en kotte i sikte där ute och ingen hördes i trapphuset heller. Jag fick dra mig upp för första lilla trappan, och mot hissen. Dra upp dörren och putta in Molly, trycka på knappen och sedan kräla ut därifrån för att nästan vara framme vid vår lägenhetsdörr och kunna öppna den och ropa på Dennis som låg och sov. Han fick hjälpa mig av med skon och linda den svullna foten med en halsduk. Sedan skickade jag ut honom med Molly för hon behövde verkligen rastas.
Gissa om jag hade svårt att ta mig till toan och sen till sängen. Jag ringde mamma och berättade vad som hade hänt och sa även att jag ju inte kunde komma till Marlene för att se på alla tv-premiärer idag med dem.
Jag ringde också till Kaddi och frågade lite om hur man vet ifall man har brutit eller stukat någonting. Hon sa att jag skulle ringa och prata med akuten, så det gjorde jag. Efter att jag hade pratat med dem bestämde jag mig för att avvakta lite med att åka in och få foten tittad på eftersom fallet hänt ganska nyss.
När Dennis kom in gav han mig Alvedon så nu känns det typ ingenting i foten. Jag kunde också böja lite på den och som tur är även stödja mig på den. Det verkar som att det "bara" var en rejäl stukning jag fått... Men vi får se. Jag har den i högläge och och lindad. Nu sitter jag och kollar på "Dating in the dark" och den är faktiskt rätt intressant. Sedan blir det "Desperate" och sist "Cougar Town". Det blir en mysig kväll, men som hade kunnat vara bättre om jag inte hade halkat där ute...
Slutsats: Det finns bättre tillfällen att halka och stuka foten, än när man är helt ensam och utan mobiltelefon
Nattens goda gärning
Hur som helst bad jag Dennis också gå ut och lukta för att jag skulle få bekräftelse på att jag inte var knäpp. :) Dennis kände också samma röklukt så jag bad honom kolla upp numret till Securitas. Jag ringde dem och en otrevlig stockholmare i andra änden malde på "vad handlar det om?" när jag undrade om jag hade kommit till Gällivare och sa att jag ville prata med någon här. Till slut kopplade han vidare mig till en tjej på Securitas larmcentral. Hon var mycket trevligare (och lät faktiskt som min kompis Sanna) och lovade att skicka ut någon från Securitas i Gve.
Efter kanske tio minuter hörde jag en bil köra in på gården och någon komma in i porten. Sedan kom det två brandbilar med blåljusen på och även en ambulans. Min mobil ringde och det var brandchefen (?) som stod i trappan. Jag öppnade våran dörr och han sa att han inte kände någonting och att allt var lugnt.
Jag är glad att de tog min anmälan på så stort allvar, så de kunde kontrollera varifrån lukten kom, för sån där lukt har jag aldrig förut känt, och att hela trapphuset luktade konstigt så där sent på kvällen var jättekonstigt! Dock kändes det jättedumt när brandchefen sa att han inte kände någonting och det hade blivit sånt där pådrag (med två brandbilar, ambulans och Securitas). Jag sa att jag hade ringt Securitas för att de luktade konstigt, men att det skulle bli sånt där pådrag trodde jag inte.
Som tur var kände de andra i skaran som kommit med brandbilarna/ambulansen/Securitas att det luktade konstigt. Det visade sig att brandchefen var täppt i näsan... :P Hela gänget gick upp för trapporna till våning 3 och 4 (vi bor på 2) och började försöka ta reda på vad det var som luktade. Jag stod i trappen hela tiden och lyssnade och svarade på frågor. De funderade om det bodde några äldre där uppe och det sa jag att det gjorde. De trodde att någon hade dött, att det var det som luktade. Sedan började de spekulera om någon hade kissat på sig..
De började ringa på dörrarna där uppe, men ingen öppnade (vad jag hörde). Jag hörde att brandmännen låste upp en dörr, men lukten kom inte därifrån. Till slut hittade de rätt dörr och låste upp den. Då hörde jag ambulanskvinnan ropa "(namn), bli inte rädd nu. Du har glömt plattan på". Det visade sig att mannen hade glömt plattan på och låg och sov. Dock hade det inte börjat brinna - än. Brandmännen tackade mig och sa att vi kunde gå och lägga oss för att det var lugnt nu.
Vilken jäkla tur att jag litade på min magkänsla och ringde! Här tidigare i veckan dog en 64-årig man i en lägenhetsbrand i Malmberget och jag hade det i bakhuvudet - att det kunde vara något farligt.
Lita på magkänslan, säger jag bara...
Nu har jag vågat
Maskrosbarn
Hur kommer det sig att de barn som växer upp under sådana förhållanden ofta ändå håller kontakten med föräldrarna när de blir vuxna? Att de liksom "inte ser" vad föräldrarna har gjort - eller inte gjort? De barn som, när de blivit vuxna, ändå köper födelsedagspresenter till föräldrarna och firar högtider med dem och låter sina egna barn träffa dem. Hur resonerar de? Har de förlåtit för det förflutna? Har de valt att inte längre tänka på det - valt att "inte se" eftersom det inte är någon idé och föräldrarna ändå inte förstår sina misstag? Orkar de inte vara arg längre, även fast det kanske fortfarande gör ont? Eller är det kanske bara för att "lätta på stämningen"?
Vissa barn som växer upp under omständigheter när en förälder/båda föräldrarna struntar i dem, konsumerar väldigt mycket alkohol, slår dem (eller ännu värre) följer förälderns fotspår för att "det är det enda de vet" eller "för att ta ut hämnden på någon annan". Barn med svår bakgrund som växer upp och blir kriminella och missbrukare för att de kanske inte fått någon hjälp när de var små. Ingen kanske ville se eller ville hjälpa dem. För se och hjälpa det kan man alltid, men ingen har sagt att det är lätt.
Vissa andra barn blir mirakelbarn. De blir maskrosbarn. De lever i en grå miljö med bara asfalt, hårdhet och kyla, men växer ändå upp och blommar ut till en maskros, där ingen egentligen trodde att någon kunde blomma. De här barnen är otroliga. De gör bra ifrån sig, är snälla och har inget ont i sig, trots att alla förutsättningarna talar emot det. Det kan vara svårt att förstå den här utvecklingen med tanke på vad barnet har varit utsatt för som liten. Man kan tycka att barnen borde bli kalla och onda, men så blir de helt tvärt om. De här barnen åstadkommer mer än förväntat.
Men många av dem som växt upp under hemska förhållanden fortsätter alltså att hålla kontakten och umgås med sina föräldrar - trots allt ont de varit med om på grund av dessa. Vad är det som gör att barnen ofta ändå tyr sig till sina föräldrar? Tänker de att de måste ge föräldrarna en chans att bättra sig? Hoppas de fortfarande - trots att de så många gånger blivit motbevisade att hoppet finns?
Jag förstår inte...
Ska folk behöva dö innan allvaret inses?
Min kusin, (måste tilläggas:) som är en mycket bra bilförare, körde av sin väghalva idag, på grund av det spåriga underlaget. Hon åkte över på andra sidan av vägen, snurrade runt med bilen och krockade i ett broräcke över en gångtunnel. Allt på grund av att ni är så jävla dåliga på att underhålla vägarna här!
Ironiskt nog hade hon just hämtat och lånat sin morfars (min farfars) bil för att den har mycket bättre vinterdäck än hennes egen. Hon ville vara säkrare på de här dåliga jäkla vägarna. Och ja, hon körde lugnt ändå! Och vad händer? Jo, hon kommer ca 500 meter med den och krockar.
Och civilkuraget för de förbipasserande bilarna existerade inte över huvudtaget! Inte en enda jävla bilist stannade och kollade hur det var med henne! Inte nån, trots att hon hade kört över på motsatta väghalvan och kört in i broräcket. Ingen bil som körde förbi kollade hur hon mådde. Ingen! VA?! Är det inte så att man får skämmas, eller vad? Vad är det för jävla skit när man inte tar reda på hur det är med någon som precis har varit med i en olycka? Det är till och med LAG på att man måste stanna om en olycka inträffar. Och ändå stannade ingen! Vad är det för fel på människor?!
Fy fan vad jag känner mig besviken på kommunen som inte tar hand om våra vägar och på bilisterna som inte ser efter sina medtrafikanter!
I chocktillstånd...
Min moster Marlene kom hit strax innan nio ikväll för att vi skulle titta på Ghost Whisperer, men vi hann bara börja titta innan en läkare från distriktmottagningen ringde. Marlene hade varit där tidigare ikväll på grund av sådan smärta och besvär från sin bihåleinflammation och nu ringde doktorn och sa att hon behövde komma in ikväll på en akut röntgen av bihålorna och hjärnan då läkaren misstänkte hjärnhinneinflammation. Läkaren sa även att risken var stor att hon skulle behöva bli inlagd.
Hoja.... Jag är alldeles skakig och att efter en jättetuff dag på jobbet som sedan resulterade i apati och trans, få höra sånt här, gör nog reaktionen större än vanligt. Men sedan är jag ju också en sån person som oroar mig så mycket för andra och tycker det är fruktansvärt jobbigt när folk runtomkring mig inte mår bra.
Hoja... Jag känner mig alldeles rädd och nojig av alla sjukdomar i hjärnan som min nära råkar ut för. Det är jätteläskigt. Fan, först pappa med sin återkommande hjärntumör som inte vill försvinna och nu Marlene med hjärnhinneinflammation. Hoja.... Efter pappas hjärntumörer har jag börjat tänka lite mer allvarligt på komplikationer i hjärnan.....
Och ensam hemma är jag också... Fasiken, nu får Dennis komma hem från jobbet...
Så blir figuren snygg!
Några dagar har jag känt att jag har en sån himla träningsvärk i magen, men har inte alls förstått hur sjuttsingen det kan komma sig - jag har ju bara suttit vid datorn och teven och absolut inte gjort någonting ansträngande (har t.o.m. blivit helt anfådd bara genom att äta!). Till slut kom jag på varifrån min träningsvärk kommer: jag har snytit mig så jäkla mycket att magen har tränats i fem dagar nu. :D
När man tänker på det är det ganska smickrande för figuren att vara jätteförkyld:
1. man tränar magen och
2. man har ingen matlust
Alltså blir man helt slim och tränad på samma gång. Fast för utseendet i övrigt är det verkligen inte smickrande när man ser helt sliten ut med glansiga röda ögon, röd näsa och är helt ofräsch. Inte undra på att folk tar avstånd när man är sjuk. Det är inte för att de är rädda att bli smittade, utan för att man ser förjävlig ut då och de kan inte riskera sin status för att bli sedd med en. Nu vet vi. :D Ah, det är därför Dennis och hela hans familj har flytt till Torneträsk över helgen!
Hoja, som sagt var har jag varit sjuk i fem dagar nu och har inte varit utanför dörren på hela tiden, inte ens ut på balkongen för att vifta med tårna. Men idag kände jag att jag skulle ha blivit tokig om jag inte hade kommit hemifrån. Jag hade till och med börjat prata med mig själv - och då har det gått för långt - så Micke fick skjutsa mig till föräldrarna som också var jätteförkylda (anledningen till varför de kunde ha mig på besök - vi såg lika förskräckliga ut allihop). :D Det var såå skönt att komma ut från den här lägenheten och träffa folk och prata på annat sätt än via sms eller på FB. =)
Grejen är bara den att direkt jag kom hem igen satte jag mig vid datorn och började skörda på min gård i FarmVille på FB - har ni inte fastnat än, gör ni det snart och då är det kört (se bara på mig). =) Så nu kommer jag inte därifrån. Usch, usch! Och vid åtta måste jag sätta igång datorn och skörda igen, för då är pumporna klara. Beroende? Jag? Ooh, ja..... :S
"Mitt namn är Therése och jag missbrukar FarmVille"
"Hej Therése!"
Inte långt ifrån, tro mig. :D
Nu ska jag försöka stänga av det här. :D
Natti natti!
Kul att bli påmind om att man finns till
Jag kom på en grej nyss när jag tittade runt på mina kompisars bloggar; att det alltid är kul att bli omnämnd i deras bloggar och att jag nästan läser dem för att leta efter mitt namn, typ som en självbekräftelse för att jag finns.. Jag vet, det är sjukt, men då känns det som att man verkligen finns, alltså att man gör någonting som folk lägger märke till - att man lever... Lämnar lite märken efter sig här i världen... Äh, jag vet inte hur det där lät, eller om ni ens förstod min poäng, men skit samma :)
Dennis är i Luleå med killarna och kollar på hockey. LHF möter visst Frölunda idag, men när jag kollade poängen nyss på tv låg de under med 1-2, så jag tycker synd om killarna (men sch! jag bryr mig inte alls). :) Själv sitter jag här vid dator nu en sväng, innan "Spårlöst" börjar klockan nio. Jessie ringde nyss och frågade om jag ville hjälpa till att packa upp grejer ur kartonger i hennes och Limpans nya lägenhet, men jag orkar inte. Matti har också fått en lägenhet nyss, men det var vattenskador under diskbänken så de ska repa den innan han får flytta in i slutet av månadskiftet (trodde Kaddi). :)
Jag tror att jag var tvungen att möblera här igår eftersom jag känner att vi inte riktigt kan rota in oss i lägenheten när vi inte kommer bo här så väldans länge att det är någon idé att tapetsera om och sånt där (även fast jag skulle vilja sätta vår egen prägel ända upp på väggarna...). Och när så många runt omkring fixar fint i sina permanenta lägenheter känner jag mig lite utanför. :)
Appropå permanent, imorgon ska jag och Dennis gå och köpa hårfärg till honom. Han ska få lite mörkare hår. Själv ska jag köpa den där "Glossy, glossy"-Penelope-pärlemobruna-L'Oreal-hårfärgen. :) Den ser så fin ut så den här gången ids jag inte ta det billigare alternativen. Nu är jag kär i den där färgen. :)
Vid sju-tiden idag gick jag och Micaela på en promenad med hennes hund Leo i snöstormen. Det var inte så farligt kallt och piskande mot kinderna, vi vande oss efter en stund. :) Det var härligt att vara ute och promenera med någon man kan ha ett riktigt samtal med. :) Jag promenerar nästan varje gång jag jobbar till/från dagcenter med en brukare, men det blir inga invecklade konversationer direkt. Och annars går jag inte på promenad med någon... :) Jag ska försöka följa med Mickan varje kväll, men vi får se hur många tv-program som kommer komma ivägen för min duktiga vana. Det är lika bra att erkänna det direkt, för det är så det kommer bli. :)
Idag kom mamma, Mattis och Marlene hem från Kiruna. Mamma och Mathias kommer hit imorgon och hälsar på. Ove ska också komma, så jag får se till att de inte tänker komma samtidigt. :) Separerade föräldrar. Behöver jag säga mer? :)
Nu ska jag prata lite med Malin på msn och sen koka en kopp te till mitt tv-program.
Pussokram!
Meningslösa stunder
Ibland känner jag att det mesta jag gör är meningslöst. Dessutom måste jag göra om allting hela tiden. Som disken. Var eviga dag går jag igenom lägenheten och plockar smutsdisk som jag tar till maskinen, sköljer av och låter den sköta resten. Sedan väntar jag en stund och när den är klar, öppnar jag luckan och väntar på att grejerna ska torka. En stund senare plockar jag in den torra disken i skåpen och lådorna. Sedan fortsätter dagen att gå och snart är det dags att göra om diskproceduren igen. Om och om igen.
Det känns så meningslöst att göra det där hela tiden. Och lämnar man smutsdisken en dag utan att diska, då är det kaos på tre röda och jag lovar, det försvinner inte på långa vägar lika fort som det kom. Så det slutar med att jag alltid, alltid, alltid plockar den där j*vla disken fram och tillbaka från maskinen.
Meningslöst, eller vad säger ni?
Och tänk på den där eviga frågan "vad ska vi äta idag?". Ja, vad ska man äta varje dag? Förut har jag haft jättemycket energi till att hitta på massa olika maträtter och till och med haft energi till att laga dem. Nu har jag ingen alls. Men det blir väl så när jag och Dennis sällan är hemma samtidigt till frukost, lunch och middag.. Man tappar helt enkelt inspirationen, tror jag.
Idag gick jag iaf till jobbet, trots att jag är förkyld, men man måste ju få pengar till mat och hyra någonstans ifrån, eller hur? :) Jag har ett skift imorgon också. Det blir kul.
Vet ni vad jag blir jätteglad över? Idag, när jag kom tillbaka till jobbet efter att inte ha varit där sedan den 28 december, så blev en av de boende jätteglad och sa att han saknat mig och han kom till och med ihåg vad jag hette. En annan gav mig en kram. :) Det är så mysigt att få cred och få veta att de tycker om mig och uppskattar när jag är där. :) Sånt, mina vänner, är något som är allt annat än meningslöst. :)
Pussokram
Inte ledigt för begravning
Vakansen ringde mig imorse och undrade om jag kunde jobba, men då sa jag att jaginte kunde det eftersom jag ska på begravning ochh hon som ringde var jätteförstående och sa typ "ojdå, ja, men då förstår jag". Men inte chefen på Lss. Stackars Dennis. Han ställer fan alltid upp när de ringer, hur länge det än innebär att han ska jobba utan rast och allt och så får han inte ens vara ledig en hel dag för att förbereda sig inför sin morbrors begravning.
Cheferna kan väl för fan inte veta hur nära man stod sin morbror! Jag är så förbannad!! Så jävla dålig stil!!
Ord räcker inte till för hur fruktansvärt förbannad och besviken jag är.. Fy fan....