Vilken hemsk överraskning jag fick idag, när jag var hos distriktssköterskan för att ta bort plåstret på halsen, där kirurgerna har tagit bort mitt födelsemärke förra veckan. Jag vågade inte titta i spegeln när plåstret var borta och stygnen var där, var rädd att jag skulle svimma, eller åtminstone flippa ur och bli skitskraj, så jag låg kvar på sängen och väntade med ofantlig skräck på det jag trodde skulle bli det värsta ögonblicket i mitt liv. Jag spände mig, och blev skakis, distriktssköterskan tog fram saxar och plåster och massa grejer och jag blev bara mer och mer nervös. Så började hon greja där på min hals. "Åh, tre stygn!" utbrast hon och jag undrade genast om det var bra eller dåligt, men svaret jag fick förstod jag inte, så det är fortfarande ett mysterium. =)

(Ni ska veta att jag hade ingen aning om att jag skulle få massa stygn när de tog bort födelsemärket. Ett ärr var jag medveten om att det skulle bli, men stygn, att någon skulle sy i mig, nej, nej, nej, det sa de aldrig något om. Så inse vilken chock jag fick när jag vaknade, efter operationen av halsmandlarna och borttagningen av födelsemärket (som de i princip fick övertala mig att göra pga hudcancerrisk), då en av sköterskorna kom fram till mig, gav en lapp och sa "Ta med den här till distriktssköterskan i Linköping, så får hon ta bort stygnen på halsen" och jag bara "VA?!! STYGN?! HAR JAG FÅTT STYGN?!!" och hon lugnt förklarade att "Det är klart, man måste ju sy ihop huden efteråt".... Oj, oj, oj....)

Utan att jag hann känna ett jota och innan jag knappt hann blinka, sa distriktssköterskan att första stygnet var borta. Jag blev jätteförvånad. Jag hade föreställt mig det som, ni vet när man ska sy i jeans eller nåt sånt tyg, att kirurgerna hade tryckt in en nål hårt genom huden på min hals och dragit igenom en hård tråd, nästan som ståltråd... Och att distriktssköterskan skulle behöva dra ut en lång tråd från min hals, med all kraft hon bara skulle kunna förmå sig, eftersom den skulle ha fastnat där inne i all vävnad och så.. Uäsch! Förstår ni nu att jag tycker att det kändes obehagligt? :D haha

Faktum är att jag kände knappt nåt när de två sista stygnen avlägsnades heller. Däremot var det värsta av allt, att gå och titta i spegeln. Se hur min framtida spegelbild skulle se ut. Alltid. Den skulle för alltid vara förändrad när jag vågade gå fram till spegeln och se mitt ärr. Jag hoppades innerligt att det skulle vara pyttepyttepyttelitet och knappt märkbart, såvida man inte vet att den finns där.. Men sån tur hade jag ju självklart inte. Självklart. Självklart var den stor som bara den (i mina ögon iaf), ungefär två centimeter lång och några millimeter hög. Bilden blev heller inte bättre av att de där himla kirurgerna målat med en mörk (vad som verkar vara en permanent, för det går inte bort)penna där, så ärret ser ännu större ut än vad det är. Usch, vad jobbigt det var!

När jag gick ut från undersökningsrummet och genom korridoren på väg ut från vårdcentralen kändes det som att alla stirrade på min otroligt utmärkande hals med ett skitfult jävla blåsvart streck på, gömt under två smala tejpbitar som håller huden samman. Jag har nog aldrig känt mig så uttittad någonsin. Men det var nog bara inbillning eftersom jag själv tycker att jag ser ut som ett freak. Som tagen ur en skräckfilm. Nästan. Tror att en scarf får bli min bästa vän... resten av livet...