Jag är en tjej med få, men väldigt nära vänner. Jag klarar inte av relationer som är halvdana. Okej, att jag kan prata med bekanta på stan och på krogen och så, men det är inga jag umgås med och därför säger jag inte allt åt dem och ägnar inte heller hela min själ till dem. Nej, de jag tycker om får veta allt om mig, eftersom jag verkligen kan vara mig själv. De vet att jag kan må dåligt många dagar nuförtiden och då tar de mig för den jag är. Man behöver inte alltid vara på topp. Det är så skönt med de vänner jag har, för de kan jag verkligen prata med och för mig är det viktigt.

När jag träffar någon ny person så känner jag direkt om jag kan lita på dem. Och då kan jag ty mig till dem lite grann. Som med Malin och Sanna. Jag kände direkt att de var såna där snälla tjejer som jag kunde prata med och kände att jag ville bli kompis med dem. :) Och Sofia och jag har varit kompisar så himla länge att vi alltid har pratat om allt. Jessie är min kusin och vi har varit med om ganska mycket genom åren, så henne kan jag prata med och då speciellt om min knepiga biologiska-pappa-relation just eftersom hon vet allt om det.

Jag tycker att det är viktigt att man som kompis kan lita på varandra och finns där för varandra när det är svårt - att man accepterar alla för vilka de är. Jag är en sån där person som bryr mig väldigt mycket om mina nära och kära och hela tiden tänker på dem, oroar mig om det hänt något och så där... Jag är en sån där som blir berörd av andras liv. Jag kan till exempel inte titta på "extreme home makeover" utan att börja gråta när de får ett nytt hus, som de verkligen behöver.. När andra gråter, gråter jag också. När någon är upprörd över något som gjort dem illa, blir jag också det. Dessutom blir jag väldigt glad när andra är det. Sån är jag och jag trivs med det. Hoppas ni trivs med mig med, för det är så det är. :)

Puss!