Syskonkärlek
Tänk att man kan känna sån stark samhörighet och lika känslor med någon man aldrig (som man minns) har träffat, trots att man inte talar samma språk. Tänk att man kan uttrycka sina känslor så bra även fast man inte förstår vad den andre säger när man möts för första gången. När man hittar varandra igen. Tänk att man kan förstå varandra så väl.
Jag tittade nyss på "Spårlöst" och då sökte två av fyra systrar efter sina biologiska Polska föräldrar och en till syster. Föräldrarna levde inte eftersom de dött i en brand för åtta år sedan, men tjejerna hittade iaf sin syster och mormor och morfar plus en himla massa andra släktingar. :) Och när de träffade systern... gud, vad de grät. Och gud, vad jag grät. Det märktes verkligen att de kände samma sak för varandra och att de älskade varandra och som att det med ett "klick" blev rätt igen. Att de blev hela.
Tänk bara hur det skulle vara att träffa ett eget syskon som man saknat och letat efter så länge eller inte vetat att man hade. Jag kan älska fantasera att om jag hade ett syskon någonstans skulle jag älska det även fast jag inte träffat han/hon. Tänk vilken lycka att sedan träffa varandra! Och tänk vad man då lär sig att uppskatta varandra, mycket mer än syskon man haft med sig hela tiden, kanske eftersom man letat och saknat så länge...
Jag har lärt mig under den senaste tiden att uppskatta mina syskon mer - speciellt de äldre (Matte har jag alltid uppskattat, men det är väl för att han är minst och för att jag var så gammal när han föddes). Mikael, 18, och jag bråkade ganska mycket när vi var små, fast det är nog helt normalt tror jag att man kivas en hel del. Patric, 14, blev familjens gullunge när han var liten. Han och Micke umgicks väldigt mycket och jag kände mig ofta utanför eftersom jag var enda tjejen och ofta hade andra intressen än dem. Sedan kom Mathias, 2, och han förde liksom familjen samman på ett bra sätt, känns det som. Han är charmtrollet som får alla att le.
Jag och Micke har fått en mycket bättre relation de senaste månaderna, men det kanske är så när man blir äldre? Att det liksom blir lättare då, speciellt när man inte bor tillsammans och går varandra på nerverna hela tiden? Putte känner jag att jag inte har lika bra koll på, men han är ändå den där mysiga brorsan som kan kramas och så. Det där att prata mer, kommer säkert när han också blir lite äldre. Mathias känner jag mig nästan som en lekmamma för. Det är ju mer en sån relation där man måste ta hand om honom, vilket är jättemysigt. Och han är kul att busa med och lära nya grejer.
Jag har länge saknat att jag inte har någon syster, och det gör jag väl fortfarande ibland, men som tur är har jag ju mina mostrar, som inte alls är mycket äldre än mig, så de känns nästan som systrar. Micaela är bara 25 och henne har jag alltid sett upp till vad gäller allt (i princip). Hon har alltid varit den coolaste mostern med bästa kläd- och inredningssmaken. Jag har alltid försökt efterlikna hennes stil och förut ville jag även lyssna på samma band som hon gjorde. Marlene är 28 och mostern som kan allt om smink, hår, hudprodukter, kläder.. ALLT! Jag har aldrig behövt lära mig någonting om sånt för så fort jag har något problem med blemmor eller nåt så frågar jag henne och då vet hon precis vilken grej jag ska ha, var den finns, vad den kostar och till och med vilken nyans jag ska ha! Hon är en klippa på sånt! Lisette är 35 och den mostern som alltid bott långt borta (som man kunnat resa till och mysa med). Hon är en sån som alltid bryr sig om man har problem eller inte mår bra och som hjälper en med skolan och om man får problem med försäkringar eller sånt. Då kirrar hon det. :)
Och så har jag ju förstås Dennis systrar Therese, 18, Tilda, 9, och Elina, 5, som också agerar lite systrar för mig. :) Så se, jag har visst både "storasystrar" och "småsystrar". :)
Se, jag var ju visst himla lyckligt lottad! :) Pussokram!
Visst är det väl härligt med både äkta och låtsassyskon :)