Hur kommer det sig att barn vars föräldrar slår dem, dricker för mycket alkohol, negligerar dem och aldrig nångonsin finns där som en trygg famn ändå tyr sig till sina föräldrar? De vill vara med sina föräldrar, även fast de är hemska. Kanske vill dessa barn bli sedda av dem som ska älska dem mest av allt i hela världen? Kanske törstar de efter föräldrarnas (till synes) obesvarade kärlek? Kanske vill barnen ha uppsikt över föräldrarna så att de inte gör någonting dumt, för att ta hand om dem? Kanske försöker barnen skydda den andra föräldern, den som faktiskt är en förälder? Eller kanske skydda ett mindre syskon?

Hur kommer det sig att de barn som växer upp under sådana förhållanden ofta ändå håller kontakten med föräldrarna när de blir vuxna? Att de liksom "inte ser" vad föräldrarna har gjort - eller inte gjort? De barn som, när de blivit vuxna, ändå köper födelsedagspresenter till föräldrarna och firar högtider med dem och låter sina egna barn träffa dem. Hur resonerar de? Har de förlåtit för det förflutna? Har de valt att inte längre tänka på det - valt att "inte se" eftersom det inte är någon idé och föräldrarna ändå inte förstår sina misstag? Orkar de inte vara arg längre, även fast det kanske fortfarande gör ont?  Eller är det kanske bara för att "lätta på stämningen"?

Vissa barn som växer upp under omständigheter när en förälder/båda föräldrarna struntar i dem, konsumerar väldigt mycket alkohol, slår dem (eller ännu värre) följer förälderns fotspår för att "det är det enda de vet" eller "för att ta ut hämnden på någon annan". Barn med svår bakgrund som växer upp och blir kriminella och missbrukare för att de kanske inte fått någon hjälp när de var små. Ingen kanske ville se eller ville hjälpa dem. För se och hjälpa det kan man alltid, men ingen har sagt att det är lätt.

Vissa andra barn blir mirakelbarn. De blir maskrosbarn. De lever i en grå miljö med bara asfalt, hårdhet och kyla, men växer ändå upp och blommar ut till en maskros, där ingen egentligen trodde att någon kunde blomma. De här barnen är otroliga. De gör bra ifrån sig, är snälla och har inget ont i sig, trots att alla förutsättningarna talar emot det. Det kan vara svårt att förstå den här utvecklingen med tanke på vad barnet har varit utsatt för som liten. Man kan tycka att barnen borde bli kalla och onda, men så blir de helt tvärt om. De här barnen åstadkommer mer än förväntat.

Men många av dem som växt upp under hemska förhållanden fortsätter alltså att hålla kontakten och umgås med sina föräldrar - trots allt ont de varit med om på grund av dessa. Vad är det som gör att barnen ofta ändå tyr sig till sina föräldrar? Tänker de att de måste ge föräldrarna en chans att bättra sig? Hoppas de fortfarande - trots att de så många gånger blivit motbevisade att hoppet finns?

Jag förstår inte...