Nix. Jag är verkligen inte någon längdskidåkare. Nix pix. Jag fattar inte, jag lyckades ju åka skidor i Trekantsloppet med Dennis 2006, men idag gick det inte. Jag har aldrig varit något fan av att åka längdskidor och jag tror att mycket beror på att ingen någonsin har berättat vilken taktik man ska ha för att faktiskt komma fram. Vi tvingades alltid åka längdskidor hela vintrarna på idrotten i låg- och mellanstadiet. "Vi hade ju så nära till skidspåret och bodde ju i en ort med mycket snö, så varför inte?" :P Dumma idrottslärare.

2006 var jag nykär och följde med min nya älskling och hans familj när vi skulle åka skidor från Sammakko till nån by i närheten, men det var väl 1 mil vi åkte iaf... Den gången var det kämpigt i början, men på tillbakavägen kom jag på trixet och kunde faktiskt åka rätt hyfsat fram till bilen.

Idag... Idag gick det inte alls. Jag, Dennis, Tilda, Elina, Molly och Pricken skulle ut i skidspåret på Heden.. Jiiiises. Det gick bra, hela vägen fram till spåret. Tilda åkte först ner för första backen med Pricken springandes bredvid. Elina åkte. Tilda blev vält av Pricken. Elina ramlade för att inte krocka. Jag väntade, men åkte när Elina hade börjat röra på sig igen. Det var inte bra. Elina var för långsam och jag kom i världens (mitt mått mätt) fart nedför skidspåret och insåg, när jag började närma mig Elina, att jag inte kunde bromsa. Jag visste inte hur man skulle göra. Jag var liksom "fast" med skidorna i spåret och hade inte lust att ställa mig på ett ben i den höga farten för att försöka ta mig ur spåret. Nej... Så jag kraschade.

Jag kraschade många gånger. Ja, shit, vad jag ramlade. Benen stod åt olika håll hela tiden. Jag hamnade i split och i spagat och jag blev kobent och hjulbent och skruvade benen mer än vad man kan tro är möjligt.

När jag skulle fram gled jag bakåt. Elina, 6 år (!), åkte galant förbi mig längs spåret. Även Tilda, 10, som dessutom hade Pricken i släptåg. Och Dennis med lilla galningen Molly klarade sig också utmärkt bra. Men inte jag. Nej, jag kom fan inte fram. Dennis sa att jag gled bak med det bakersta benet när jag skulel trycka ifrån. Men det var inte meningen. Jag fattade och fattar fortfarande inte hur de gjorde som inte hamnade i spagat för varje skidsteg.

Det ser ju inte så svårt ut när skidåkarna på tv åker stora lopp i OS tex. Men Jisses alltså. Om jag ens hade lyckats ta mig runt i det spåret de åker.. Och de gör det dessutom på tid, med världsbra skidåkare. Kalla, Hellner... Jag sa till Dennis att jag måste vara världens sämsta skidåkare. "Nej", sa han, "nog finns det säkert nån som är sämre. Inte många, men nån." Haha... Ja.. :D

Efter kanske 20 minuters försök att ta mig fram de första 300-400 meterna och hela gänget fått vänta på mig hela tiden, såg jag en chans att ta en genväg bort från spåret och kunna ta mig tillbaka till bilen. Jag fick ta Molly och kämpa mig iväg till bilen. Dennis och tjejerna med Pricken fortsatte åka för att bli klar med hela spåret. Jag var väl framme vid bilen efter tio minuter kanske, och det tog inte så lång tid så var de andra också framme - trots att de åkt hela spåret.

Slutsats: Jag och skidor går inte ihop.