Äntligen är Grey's Anatomy igång igen efter säsongsuppehållet! Den serien väcker så mycket känslor i mig att det nästan är läskigt. Jag känner vekrligen med personerna i serien, men det blir väl så när man har följt en serie en tid, att man känner dem och att de (missförstå mig inte nu) blir som ens vänner. Så starka känslor som jag har känt efter den här serien har jag aldrig känt efter att ha sett en film. I en film kan man känna med karaktärerna, men man hinner inte riktigt lära känna dem, för 'vips' så är filmen slut.

En film som jag blev så tagen av när jag såg den var "A Walk to Remember". Mycket berodde på omständigheterna runtomkring mig i mitt liv under den tiden, men det var så illa när jag såg den att jag inte fick luft. Jag kunde inte andas. Jag bara grät och grät och kunde inte sluta. Jag kunde inte ens stå upp utan var hopsjunken på golvet. Det är rätt sjukt ändå, hur sånt man ser på tv, sånt som t.o.m. är regisserat och manusskrivet, kan få en att bli så känslomässigt ledsen att man inte ens kan andas.

Förra säsongen av Grey's, grät jag så mycket att jag höll på i nästan en timma. Konstant gråtande. Det gick inte att få stopp på mig. Jag var så himla ledsen och Dennis visste inte vad han skulle ta sig till för att få mig att sluta. Han ringde till min mamma och förklarade läget för henne och sedan fick jag prata med henne. Till slut lugnade jag ner mig lite. Jag vet och visste även då att serien inte är på riktigt, att personerna på Seattle Gray's Hospital inte existerar på riktigt, men ändå, ändå var det skitsvårt... Mamma berättade att hon förstod mig. När hon och Marlene följde McLeolds (stavning?) döttrar hade en olycka hänt i serien och Marlene, som hade kollat ensam, hade ringt till mormor med gråten i halsen och inte alls fått fram någonting annat än "Hon är död!", dränkt i en massa tårar. Och mormor hade inte förstått någonting och förskräckt utbristit "Vem har dött?!" tills Marlene faktiskt fick fram att det 'bara' var en av karaktärerna i serien hon följde som hade dött.

Mamma gav mig också ett exempel på när hon blivit så otroligt ledsen när hon sett en film eller en serie, fast jag minns inget av det. Men min poäng här är att det är rätt läskigt ändå, att vi kan bli så känslomässigt engagerade i sånt vi ser i film och serier samt läser om i skönlitteratur. Sådant som någon har skrivit ihop direkt från dennes egen fantasi (med undantag från researchen). Fast det är väl det som är rätt härligt ändå, att vi kan känna med andra; skratta, gråta, bli förtvivlade och rädda, känna den första kärleken som slår till... Leva in i andras liv, om än bara för en liten stund...