Vid sådana här tillfällen känner man vilka vänner som är sanna vänner - vilka som fortfarande bryr sig och finns där.

Visst blir omständigheterna annorlunda när livet förändras och man själv måste anpassa sig efter sin nya självvalda/osjälvvalda livsstil. Man blir säkert lite personlighetsförändrad och får kanske lite andra intressen som man kanske gärna pratar om (kanske för mycket, enligt vännen), men man försöker verkligen att låta bli för att inte tråka ut vännen. Men poängen är den att man ändå är samma person. Man är samma person och behöver och vill ha sin vän där, precis som vanligt, men många, många gånger är det just i sådana skeden som vännerna försvinner - en efter en.

Själv har jag iaf en vän som blev väldigt personlighetsförändrad sedan jag berättade att jag var gravid. Ända sedan dess (ca 8 månader sedan), har den vännen varit väldigt frånvarande. Nu känner jag att jag inte orkar försöka hålla kontakten/försöka stämma träffar med denne person, eftersom det känns helt meningslöst då det bara verkar vara jag som egentligen vill umgås längre.

Varför slösa energi på något som ändå bara gör en ledsen? Riktiga vänner stannar kvar och finns alltid där, vad som än händer.