Jajemen, bara några timmar kvar tills tåget mot Arlanda går. Vi är framme i Kiruna klockan tio ikväll och då hämtar mamma och brorsan oss :) Skönt att komma hem. Fast det är helviitas mycket att fixa innan. Vi har inte ens packat klart än, men det är inte så konstigt för så trött som jag har varit sen tentan! Gosh!

Förresten, -0,9 idag =)

Men nu är det brådis :)  So long!

.. (sen vette sjutton om vi fick godkänt, MEN VI GJORDE DET!!)

:) Skönt, tentan är äntligen över! Bara muntliga redovisningen imorgon, sen tar jag och Dennis påsklov lite i efterhand och åker hem :) Hem till Gällivare. Åh, vad skönt!

Hann inte skriva här igår, för jag fick världens tentaångest efter att ha varit helt kolugn hela dagen och till och med kände att jag kunde ha gjort bort den redan igår, men där mot kvällen fick jag nog bara dåligt samvete för att jag slappade vid teven (fast jag inte kände att jag kunde plugga mer) och det var väl då ångesten kom.

Nåja, gjort och gjort. SKÖÖÖNT!! Nu längtar jag hem till snön så djävelusiskt mycket! Fast innan jag ska hem måste jag packa. Har inte börjat än, så det blir att vi gör det idag, för imorgon ska vi ta det lugnt. :) Har annat vi måste fixa idag också, som tvättis och sånt där, ja, och så ska jag kika lite på det muntliga till imorgon. Fast det går fort, det får det göra. För ikväll ska jag ta det lugnt. Från halv åtta ska jag sitta bänkad vid teven. Vänner, som jag så maniskt följer VARJE dag (gud nåde den som ringer mellan 19.30 och 20.00 måndagar till torsdagar :D ) och sen vet jag inte om det är nåt vid åtta, men klockan nio börjar Grey's :) Åh, vilken mysig kväll det blir :)

Åh, Simon skriver, vad kul! Nu ska jag skicka Dennis till tvättis (kanske fungerar om jag har hundögon, hehe) och så ska jag prata lite med Simon innan jag däckar. :D hehe.

OCH SJÄLVKLART fastnade sidan när jag försökte publicera det här vid fyra-tiden, så det är därför tiderna verkar lite skeva :) Som tur var sparades allt :)

Natti natti

Oh, äntligen är jag klar med mitt reflektionsdokument, nästan. Ska läsa igenom den imorgon och skriva en kortkort avslutning. Sen är det finish, finito, kaputt, klartt! Skööönt!

Imorgon kommer Sanna hit (= upp tidigt och städa :D). Vi ska plugga tillsammans hela långa dagen och laga mat ihop och så. Det blir kul att plugga med någon för nu har jag suttit ensam hela dagen, nog för att jag pratade med Malin de sista timmarna på msn, men ändå. =)

Dagen efter tentan ska jag och Emma ha filmkväll hos henne. Rackarns Malle kunde inte komma för att hon ska upp innan tuppen för att åka iväg, upp i landet. Fast det slår ändå inte mig och Dennis när vi ska ännu högre. Åh, så kul det blir!

Nej, nu orkar jag inte tjattra mer. Ska gå och titta på film och andas, vilket det inte känns som att jag har hunnit med under de senaste dagarna och så lär det garanterat bli på tisdag igen - dagen innan the big T. Förresten, när jag läste igenom mina anteckningar idag såg jag att vi, under en föreläsning, fått veta att ju mindre man tänker, desto lättare går det att göra saker. Typ Susanna Kallur kommer aldrig ihåg någonting från ett lopp eftersom hon inte har tänkt under tiden och det är därför det går så himla bra. Fast det känns ju ganksa jobbigt att behöva stänga ute ens tankar till en tenta, så jag väntar lite med att försöka mig på den teorin. Haha.

Ja, Jessie :), jag är ledsen att jag inte har uppdaterat på länge, men jag har så himlans mycket tentaplugg nu. Tenta på onsdag :S Läbbigt värre eftersom det är första salstentan. Fast grejen är den att jag har också varit så upptagen med massa föreläsningar den senaste tiden. Jag missade två veckor av skolan när jag var nyopererad, så jag har fått läsa in fyra veckor under två, så lite tajt var det, men här är jag, och jag klarade det. Hoppas bara tentan går lika bra :)

Sitter här och knapprar på mitt individuella reflektionsdokument som ska in på tisdag. Har fått några få idéer, men inte kommit så långt än. Hoppas Malin kommer online snart så jag kan få bolla lite med henne om vad sjutton man ska skriva. Jag fattar inte om det liksom ska vara ett reflekterande dokument om hur kursen har varit, eller om vad vi har lärt oss eller om jag ska analysera allt vi har gjort... Voj, voj..

Dennis står en bit ifrån och håller på med världens lyxmiddag :) Snacka om lyxigt jag har det. Behöver bara sitta här och låtsas jobba, hehe, fast nackdelen är ju den att jag faktiskt inte utnyttjar den möjligheten eftersom jag faktiskt skriver på arbetet. Nåja, vi ska iaf äta helstekt fläskfilé i ugn och med svamprörning runtom. Till det blir det hasselbackspotatis, avokadosallad och bearnaisesås. Mmmmmmm!! =) Det ger några points det, fast det är det värt, och jag har en hel del kvar, trots att jag fått ett påskägg av honom idag. Smarrig dag det här.

Appropå points, på fem veckor hade jag gått ner 5,3 kilo, fast när min moster, hennes sambo och min lillkusin Axel var här förra helgen sabbades min nedgång (rejält!).. och därför gick det inte så bra när jag vägde mig i måndags, men det kan iofs också bero på att jag inte kunde äta så mycket när jag hade opererats och när jag började äta som vanligt igen, så gick vikten åt andra hållet istället. Aj, aj, aj. Fast så kan det vara, så jag har bara börjat om igen och bryr mig inte om den där veckan. Så nu är jag på g igen. Måste bara se till att det inte blir för mycket godis under tentaplugget, för då är det kört när jag ska väga mig på fredag. Håll tummarna :)

Åh, vad jag längtar till Gällivare!! Inte ens en vecka kvar till snön, kylan, minibrorsan som lärt sig räkna (han är inte ens två år än! =) ), resten av familjen och kompisarna (eller kompisarna och kompisarna, det bor inte kvar så många av dem längre, men Jessie och Soffi är kvar) :) Tjohooo!!

Glad påsk på er :)

Vilken hemsk överraskning jag fick idag, när jag var hos distriktssköterskan för att ta bort plåstret på halsen, där kirurgerna har tagit bort mitt födelsemärke förra veckan. Jag vågade inte titta i spegeln när plåstret var borta och stygnen var där, var rädd att jag skulle svimma, eller åtminstone flippa ur och bli skitskraj, så jag låg kvar på sängen och väntade med ofantlig skräck på det jag trodde skulle bli det värsta ögonblicket i mitt liv. Jag spände mig, och blev skakis, distriktssköterskan tog fram saxar och plåster och massa grejer och jag blev bara mer och mer nervös. Så började hon greja där på min hals. "Åh, tre stygn!" utbrast hon och jag undrade genast om det var bra eller dåligt, men svaret jag fick förstod jag inte, så det är fortfarande ett mysterium. =)

(Ni ska veta att jag hade ingen aning om att jag skulle få massa stygn när de tog bort födelsemärket. Ett ärr var jag medveten om att det skulle bli, men stygn, att någon skulle sy i mig, nej, nej, nej, det sa de aldrig något om. Så inse vilken chock jag fick när jag vaknade, efter operationen av halsmandlarna och borttagningen av födelsemärket (som de i princip fick övertala mig att göra pga hudcancerrisk), då en av sköterskorna kom fram till mig, gav en lapp och sa "Ta med den här till distriktssköterskan i Linköping, så får hon ta bort stygnen på halsen" och jag bara "VA?!! STYGN?! HAR JAG FÅTT STYGN?!!" och hon lugnt förklarade att "Det är klart, man måste ju sy ihop huden efteråt".... Oj, oj, oj....)

Utan att jag hann känna ett jota och innan jag knappt hann blinka, sa distriktssköterskan att första stygnet var borta. Jag blev jätteförvånad. Jag hade föreställt mig det som, ni vet när man ska sy i jeans eller nåt sånt tyg, att kirurgerna hade tryckt in en nål hårt genom huden på min hals och dragit igenom en hård tråd, nästan som ståltråd... Och att distriktssköterskan skulle behöva dra ut en lång tråd från min hals, med all kraft hon bara skulle kunna förmå sig, eftersom den skulle ha fastnat där inne i all vävnad och så.. Uäsch! Förstår ni nu att jag tycker att det kändes obehagligt? :D haha

Faktum är att jag kände knappt nåt när de två sista stygnen avlägsnades heller. Däremot var det värsta av allt, att gå och titta i spegeln. Se hur min framtida spegelbild skulle se ut. Alltid. Den skulle för alltid vara förändrad när jag vågade gå fram till spegeln och se mitt ärr. Jag hoppades innerligt att det skulle vara pyttepyttepyttelitet och knappt märkbart, såvida man inte vet att den finns där.. Men sån tur hade jag ju självklart inte. Självklart. Självklart var den stor som bara den (i mina ögon iaf), ungefär två centimeter lång och några millimeter hög. Bilden blev heller inte bättre av att de där himla kirurgerna målat med en mörk (vad som verkar vara en permanent, för det går inte bort)penna där, så ärret ser ännu större ut än vad det är. Usch, vad jobbigt det var!

När jag gick ut från undersökningsrummet och genom korridoren på väg ut från vårdcentralen kändes det som att alla stirrade på min otroligt utmärkande hals med ett skitfult jävla blåsvart streck på, gömt under två smala tejpbitar som håller huden samman. Jag har nog aldrig känt mig så uttittad någonsin. Men det var nog bara inbillning eftersom jag själv tycker att jag ser ut som ett freak. Som tagen ur en skräckfilm. Nästan. Tror att en scarf får bli min bästa vän... resten av livet...

Under de senaste dagarna, nästan en hel vecka, har jag varit helt isolerad från livet. "Instängd" i lägenheten för att jag har så ont och inte kan komma ut, för om jag ska någonstans orkar jag inte promenera nu, för att det anstränger på min hals och eftersom vi inte har någon bil eller känner någon med det, kommer jag intgenstans.

Jag har inte heller kunnat prata med någon. Försökte prata med mamma igår i telefon, men det resulterade bara i att jag blev jättetorr i halsen och fick som en skrapande känsla där.. =/ Små grejer kan jag säga, men avstår helst. Dennis har nog jättejobbigt med mig eftersom jag pratar teckenspråk med honom, så när jag knäpper med fingrarna eller knackar på något, måste han titta på mig för att se vad jag säger. Och inte nog med det, jag kan bara alfabetet på teckenspråk, så jag bokstaverar till alla ord. Jag vet att det låter sjukt, men det går mycket lättare så än att hålla på att skriva allting. Han förstår mig ganska bra, men det är ändå fruktansvärt jobbigt för båda två. När jag inte får fram vad jag vill så att han förstår blir jag så frustrerad. Det känns så omständigt att skriva ner en hel berättelse bara för att få fram en liten grej, när man måste ta massa omvägar till förståelse..

Snacka om att talet verkligen underlättar! Jag tror till och med att det går smidigare för två personer med helt olika talspråk att prata med varandra än två från samma där den ena inte kan prata.. Jag tror att de flesta språk har liknande ljud för att gestalta "ja" och "nej", "mer" och "mindre", "jag förstår inte" etc.. Inte att de har samma ORD, men samma sorts LJUD för det. När två med olika talspråk kommunicerar med varandra kan de dessutom använda sig av kroppsspråket, så ja, jag tror det går lättare för dessa att förstå varandra.

Jag tror att om man ska vara i en sån här situation som jag är i nu, att man inte kan prata med ljud och inte heller kan prata teckenspråk, då är man i en utsatt situation. Då har man ju inget annat språk än kroppsspråket att använda sig av, om man inte ska skriva, förstås..

*suck* måste bli frisk snart..

I onsdags opererade jag bort mina halsmandlar och även ett födelsemärke som jag alltid haft på halsen.. Och det var inte alls lika farligt som jag hade förväntat mig, hade knappt ont.. Fram tills idag! Idag har det bara gått tre dagar sedan operationen, och det ska vara värst fjärde och femte.. Fy fan, vilken härlig helg jag har..

Jag har så problem med att svälja att jag knappt får ner mina värktabletter och eftersom jag knappt kan röra huvudet, kan jag inte ta min flytande medicin mot min magkatarr heller så jag mår illa och är hungrig hela tiden..

Nej, det här är inte alls roligt. Kan inte äta varm mat, utan den ska vara avsvalnad, inget hårt får det heller vara och inte några mejeriprodukter för då blir det slemlager.. :P Jag kan inte sova hur som helst och det är inte så bra eftersom jag annars inte kan sova på sidan för att jag har problem med mina axlar (vilken hopplös tjej jag är).. Och så får jag inte heller ha det varmt i duschen, för det, liksom varm mat/dryck bidrar till att blodkärlen vidgas och ökar risken för blödning, och det vill jag inte ha till allt det här..

Har redan missat massor i skolan och just nu har jag verkligen ingen ork att ta igen någonting för att jag inte får tillräckligt med mat och för att jag blir så trött av mina tabletter.. Huga.. Och en grej till.. jag kan knappt prata längre.. Jobbigt som bara den.. Måtte de här två läkningsveckorna ta slut snart...