Försvunnen?
Nu måste ni nästan ha börjat oroa er ordentligt när jag nästan inte har bloggat på tre veckor! Annars käner jag mig bortglömd ;) Nej, men det blir så när internet plötsligt försvinner, för att prövotiden på en månad gått ut och man inte ids åka någonstans efter en lång arbetsdag för att knappra in lite ord på en blank sida :)
Igår fick vi äntligen internet igen. Tänk att det ska ta sån tid att leverera ett brev där det står att man nu får stoppa in internetkabeln i jacket igen för att släppas in... Voj voj..
Egentligen kan jag inte sitta och blogga nu heller, för jag har migrän idag (men det känns lite bättre nu, så ni inte börjar skälla på mig för att jag sitter här ändå).. Grejen är den att jag har haft huvudvärk i tre dagar i rad och även igår kväll när jag skulle sova. Under natten vaknade jag massvis med gånger och kunde knappt sova för att jag hade sån huvudvärk och på morgonen när jag skulle till jobbet kände jag det jag fruktade - migränen hade kommit. Fy fasiken. Jag fick sjukanmäla mig, trist som attan eftersom jag egentligen skulle ha jobbat exakt varenda dag den här veckan och till och med fått 45 arbetstimmar.. Så det var skittrist att jag migränen kom och förstörde. Inte nog med att jag inte kunde jobba idag, jag kan inte heller gå imorgon, för det brukar inte gå helt över på en dag och dessutom är man väldigt dåsig efteråt.. Men på söndag ska jag banne mig gå!
Mamma kom förbi där vid tolv och gav mig en superäcklig migräntablett - som bara kostar 65 kronor styck (!) - och då blev jag jätteflummig, yr och fick ännu ondare i huvudet, så jag somnade. Det var lika bra det. Jag känner fortfarande av värken, men jag ska fasiken se klart idol. Jag hoppas att Kevin och Alice kommer till finalen nästa vecka och att Kevin vinner hela köret. Vad tycker ni?
Dennis är i Äijävaara (jag lovar, det ligger verkligen mitt ute i ingenstans!) i hans familjs stuga och kommer hem imorgon. Sicken skurk som försvinner när jag behöver honom till att göra mat till mig, serva mig med vatten och all annan komfort som jag behöver nu. :)
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst här eftersom jag inte har delat med mig någonting på evigheter till er. :) Fast då är risken att ni inte ids ta del av det för att det blir som att läsa en roman, så jag tror att jag slutar nu. För er skull. :)
Om jag är piggelin imorgon så skriver jag då med :)
Pussokram
Igår fick vi äntligen internet igen. Tänk att det ska ta sån tid att leverera ett brev där det står att man nu får stoppa in internetkabeln i jacket igen för att släppas in... Voj voj..
Egentligen kan jag inte sitta och blogga nu heller, för jag har migrän idag (men det känns lite bättre nu, så ni inte börjar skälla på mig för att jag sitter här ändå).. Grejen är den att jag har haft huvudvärk i tre dagar i rad och även igår kväll när jag skulle sova. Under natten vaknade jag massvis med gånger och kunde knappt sova för att jag hade sån huvudvärk och på morgonen när jag skulle till jobbet kände jag det jag fruktade - migränen hade kommit. Fy fasiken. Jag fick sjukanmäla mig, trist som attan eftersom jag egentligen skulle ha jobbat exakt varenda dag den här veckan och till och med fått 45 arbetstimmar.. Så det var skittrist att jag migränen kom och förstörde. Inte nog med att jag inte kunde jobba idag, jag kan inte heller gå imorgon, för det brukar inte gå helt över på en dag och dessutom är man väldigt dåsig efteråt.. Men på söndag ska jag banne mig gå!
Mamma kom förbi där vid tolv och gav mig en superäcklig migräntablett - som bara kostar 65 kronor styck (!) - och då blev jag jätteflummig, yr och fick ännu ondare i huvudet, så jag somnade. Det var lika bra det. Jag känner fortfarande av värken, men jag ska fasiken se klart idol. Jag hoppas att Kevin och Alice kommer till finalen nästa vecka och att Kevin vinner hela köret. Vad tycker ni?
Dennis är i Äijävaara (jag lovar, det ligger verkligen mitt ute i ingenstans!) i hans familjs stuga och kommer hem imorgon. Sicken skurk som försvinner när jag behöver honom till att göra mat till mig, serva mig med vatten och all annan komfort som jag behöver nu. :)
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst här eftersom jag inte har delat med mig någonting på evigheter till er. :) Fast då är risken att ni inte ids ta del av det för att det blir som att läsa en roman, så jag tror att jag slutar nu. För er skull. :)
Om jag är piggelin imorgon så skriver jag då med :)
Pussokram
Slow down
Linnea hade den här låten på sin blogg. Den stämmer verkligen in på mig och jag vet några till som nog känner samma sak. Grejen är bara den att jag aldrig tar vara på mig själv, tar det lugnt och bara är... Det är väldigt svårt att inte vara perfekt hela tiden. Men det svåraste är att inse att jag inte är någon superhjälte och att jag inte klarar allt.
Slow down, you crazy child
you're so ambitious for a juvenile
But then if you're so smart, tell me
Why are you still so afraid?
Where's the fire, what's the hurry about?
You'd better cool it off before you burn it out
You've got so much to do and
Only so many hours in a day
But you know that when the truth is told..
That you can get what you want or you can just get old
You're gonna kick off before you even
Get halfway through
When will you realize, Vienna waits for you?
Slow down, you're doing fine
You can't be everything you want to be
Before your time
Although it's so romantic on the borderline tonight
Tonight...
Too bad but it's the life you lead
you're so ahead of yourself that you forgot what you need
Though you can see when you're wrong, you know
You can't always see when you're right. You're right
You've got your passion, you've got your pride
but don't you know that only fools are satisfied?
Dream on, but don't imagine they'll all come true
When will you realize, Vienna waits for you?
Slow down, you crazy child
and take the phone off the hook and disappear for a while
it's all right, you can afford to lose a day or two
When will you realize, Vienna waits for you?
And you know that when the truth is told
that you can get what you want or you can just get old
You're gonna kick off before you even get halfway through
Why don't you realize, Vienna waits for you
When will you realize, Vienna waits for you?
Billy Joel - Vienna
Allas favoritmat?
Ända sedan jag fick den där "mina vänner"-boken har alla som skrivit i den skrivit att deras favoritmat är palt. :) Lite kul faktiskt. Fast för mig är det inte palten som är i topp, utan hm... kanske kycklinggryta? :) Idag har jag och Dennis iaf gjort palt. Den blev lyckad, även fast det var första gången jag gjorde palt själv. :) När vi böjd på palt till våra söderifrån-kompisar innan vi flyttade upp igen, så var det Dennis som gjorde det. Vi orkade inte göra glutenfritt också när vi bara hade en kastrull kvar typ..
Snart är helgen slut och det är dags för jobbet igen. Det har faktiskt börjat bli riktigt kul på jobbet. Att vara på dc är inte alls farligt längre. Mitt i allt har jag bara kommit in i rutinerna och kan göra grejer på egen hand och jag känner mig inte utanför bland personalen heller. Mycket beror på Fe - en 43-årig filippin som är jättesnäll och söt. :)
Vet ni? Det är konstigt. Jag och Dennis har städat helka förmiddagen - fram tills Mathias och Putte kom hit - och ändå ser det hur rörigt som helst ut. Och nej, killarna har inte stökat någonting faktiskt :) Nej, utan det har liksom bara inte börjat se städat ut ännu. Det är ganska skumt tycker jag, som vi har plockat och rensat och sorterat och allt annat man kan tänka sig... Voj voj...
Jag var nära på att nästan boka några resor idag. Haha. Så där väääldigt spontant. :) Jag tänkte boka en till Linköping för att hälsa på Malin och Sanna och en till Kalmar för att hälsa på Linnea och så en till Gdansk i Polen för att hälsa på Anja. Helt utan att ha pratat med någon av er! Haha. Men ta det lugnt, det blev inte ändå. Men senare under året blir det absolut, om jag får förstås ;)
Pussokram
Snart är helgen slut och det är dags för jobbet igen. Det har faktiskt börjat bli riktigt kul på jobbet. Att vara på dc är inte alls farligt längre. Mitt i allt har jag bara kommit in i rutinerna och kan göra grejer på egen hand och jag känner mig inte utanför bland personalen heller. Mycket beror på Fe - en 43-årig filippin som är jättesnäll och söt. :)
Vet ni? Det är konstigt. Jag och Dennis har städat helka förmiddagen - fram tills Mathias och Putte kom hit - och ändå ser det hur rörigt som helst ut. Och nej, killarna har inte stökat någonting faktiskt :) Nej, utan det har liksom bara inte börjat se städat ut ännu. Det är ganska skumt tycker jag, som vi har plockat och rensat och sorterat och allt annat man kan tänka sig... Voj voj...
Jag var nära på att nästan boka några resor idag. Haha. Så där väääldigt spontant. :) Jag tänkte boka en till Linköping för att hälsa på Malin och Sanna och en till Kalmar för att hälsa på Linnea och så en till Gdansk i Polen för att hälsa på Anja. Helt utan att ha pratat med någon av er! Haha. Men ta det lugnt, det blev inte ändå. Men senare under året blir det absolut, om jag får förstås ;)
Pussokram
Dyster stämning här
Det är jättedyster stämning här i Gällivare sedan det senaste... Senare under dagen fick vi veta namn på de inblandade och rätta åldern.. Hon var bara 19 och han 23.. När jag och mamma mot eftermiddagen skulle till Dollarstore var det stängt "med respekt för en av våra anställdas bortgång" och då klickade det för mig! Då kom jag på vem hon var. Han visste jag redan när jag hörde namnet. Han gick två klasser över mig på låg- och mellanstadieskolan och på högstadiet var han tillsammans med en av mina klasskompisar.. Usch, det känns så hemskt att det har varit så nära liksom...
Idag kom Dennis hem. Och så fort vi kom hem till oss, så somnade han. Hans småsystrar var här nyss och de kollade på Shrek 3, drack te med mig och åt upp nästan alla kakor i min kakburk. Haha. Nåja, det gör ingenting alls, för de är de enda som velat ha kakor. :D
Jag tror det blir en tidig kväll för mig också. Fast jag måste nog väcka den här kisen på en stund, annars är han nog vaken hela natten..
Jag är hungrig.. Måste nog gå och fixa någonting att äta...
pussokram
Idag kom Dennis hem. Och så fort vi kom hem till oss, så somnade han. Hans småsystrar var här nyss och de kollade på Shrek 3, drack te med mig och åt upp nästan alla kakor i min kakburk. Haha. Nåja, det gör ingenting alls, för de är de enda som velat ha kakor. :D
Jag tror det blir en tidig kväll för mig också. Fast jag måste nog väcka den här kisen på en stund, annars är han nog vaken hela natten..
Jag är hungrig.. Måste nog gå och fixa någonting att äta...
pussokram
Gällivare, jag skäms!
Fy fan, vad overkligt! Inatt har en 20-årig tjej blivit mördad av en 30-årig man. I Gällivare! Va?! Vart fan är vi på väg?! På mindre än två månader har Caroline, 29, blivit bortförd och brutalt mördad här av en man härifrån OCH NU det här!! Det är inte sant! Det är så man skäms över att vara gällivarebo! Aldrig hade man väl kunnat tro att såna här grejer skulle hända här i lilla Gällivare under så jäkla kort tid!!
Det är fruktansvärt! Jag skäms jättemycket! Inte fasen tror jag att någon av mina kompisar från söder vågar komma hit och hälsa på när varenda kotte verkar bli mördad här! Jessie ringde och väckte mig klockan tio och jag hann precis slå på tv4-nyheterna RIKSNYHETERNA för att höra om det! Det är så jävla pinsamt att Gällivare hamnar på kartan för att det bara sker en massa mord här, på skitkort tid! Vad fan ska folket i övriga Sverige tro om oss här? Att det bara är en liten plutt på kartan där alla blir mördade? Det är såå pinsamt! Tänk jag och Dennis, som precis har pluggar klart ett år i Linköping och tagit studieuppehåll, efter att stolt ha berättat för alla där om att Gällivare finns och nu det här! Tror ni inte att de förknippar oss med Gällivare!? Jo, det gör de! För varenda gång jag hör talas om Västerås, tänker jag på Sanna, om Västervik tänker jag på Jesper, om Borås på Maja och Christian, om Varberg på Miranda och Tobias, om Östersund på Emma, om Kristianstad på Christine, osv. DET ÄR SÅ! De tänker nog på oss också. Och det är ju jääättebra!
På knappt två månader har två kvinnor blivit mördade här. I GÄLLIVARE!!
Och tänk jag, som varit så stolt över Gällivare att vi äntligen har tagit tag i grejer här och börjat göra fint här. Som i förrgår när Storgatan hade nyinvigelse efter renovering och när Dollarstore har kommit hit, när de sak bygga ut Coop och för att någon till grej kommer dit bort till Malmheden.. Jag som till och med tänkte skriva en insändare i NSD för att jag var så stolt. Men nu, nu törs man inte ens säga att man är härifrån!
Det är så jävla pinsamt och samtidigt så fruktansvärt otäckt! Tänk, vad lilla Gällivare har förvandlats till. Nu törs jag verkligen inte ens gå hem de dryga tvåhundra meterna från jobbet om kvällarna. Vad som helst verkar ju kunna hända här. Det är som att folket här har fått blodad tand och tror att det är okej att ta till våld om det inte får som de vill. Så jävla obehagligt!!
Jag är rädd för vart det håller på att gå...
Så fruktansvärt
Det är så fruktansvärt det här med Carolin från Piteå som har varit försvunnen här i Gällivare sedan mitten av september. Ikväll hittade polisen hennes kropp. Jag fattar inte åt vilket håll världen går. Okej, att det finns knäppisar och så. Men mördare, i lilla Gällivare. Helt ofattbart. Ja, det har faktiskt hänt några sådana saker här, men det är så jävla läskigt. Jag fattar inte hur någon kan bli så arg på någon eller tappa fattningen eller förståndet eller vad det nu är man mister, eller kanske aldrig ens har haft, att man går och mördar någon. Jag fattar inte!
Jag tycker så himla synd om mördarens barn! Stackarna! Vilken uppväxt de kommer att få, helt utfrusna hela livet på grund av att deras pappa är en total... ja.. vad man nu ska säga.. Det finns ju inte ens ord för det.
Och Carolins familj. Här ska dottern iväg på en arbetsintervju i Jukkasjärvi och försvinner på vägen dit. Ingen vet någonting om henne, på nästan en månad då spår börjar upptäckas och en man blir anhållen. Ja... Tänk att leva i såda ovisshet och sedan få veta att något monster har mördat henne.. Usch!
Ja, nu är det bara att vänta till presskonferensen som ska hållas imorgon eftermiddag. Då kommer man att få veta hur allt har gått till. Alla kommer att lyssna.
Jag tycker så himla synd om mördarens barn! Stackarna! Vilken uppväxt de kommer att få, helt utfrusna hela livet på grund av att deras pappa är en total... ja.. vad man nu ska säga.. Det finns ju inte ens ord för det.
Och Carolins familj. Här ska dottern iväg på en arbetsintervju i Jukkasjärvi och försvinner på vägen dit. Ingen vet någonting om henne, på nästan en månad då spår börjar upptäckas och en man blir anhållen. Ja... Tänk att leva i såda ovisshet och sedan få veta att något monster har mördat henne.. Usch!
Ja, nu är det bara att vänta till presskonferensen som ska hållas imorgon eftermiddag. Då kommer man att få veta hur allt har gått till. Alla kommer att lyssna.
Jag blir glad av:
- mina vänner
- min familj
- Ikea
- tjejfilmer
- kärleksböcker
- glada personer
- överraskningar
- att pyssla
- bjuda på nybakat eller nylagat
:)
Jag tror
Jag tror att det som har varit är svårt att ta upp igen. Jag tror att det kan vara känsligt att prata med en vän man inte pratat med på väldigt, väldigt, länge för att man skiljts ifrån varandra på ett eller annat sätt. Jag tror att det finns för mycket minnen och känslor som bubblar upp till ytan när man mitt i allt börjar tänka på den personen. Jag tror att man kan bli arg, ledsen glad, ja, drabbas av känslor av alla de slag om man gått igenom mycket med sin gamla vän. Jag tror att det är svårt att veta hur man ska tackla en sådan situation. Jag tror att det är för känsligt för att prata om det som har hänt och gjort så att man skiljts åt för att båda nog har upplevt situationen starkt på olika sätt, till exempel om man skiljts som ovänner, eller bara glidit isär. Jag tror inte att någon part i en sådan, om man nu kan kalla det för relation, mår toppenbra när den andre kommer in i ens liv igen genom tankar, minnen eller en hälsning på stan. Jag tror att båda är nyfikna på den andres liv, men ändå inte vill veta för mycket och inte heller berätta för mycket om sitt. Jag tror man är rädd för att såra den andre, men även att själv bli sårad. Jag tror att man vill veta hur den andre mår och veta att denne har det bra och är lycklig. Jag tror att man fortfarande bryr sig om varandra. Jag tror att man skulle kunna ha en bättre relation, men jag tror samtidigt att det är mycket känslor som står på spel och höga förväntningar som står på lur och att det därför kanske är lika bra att allting är precis som det är.
Nya tider
På fredag flyttar vi. Uppåt igen. Till Gällivare. Det är mycket blandade känslor som flyger runt i min kropp. Det är väldigt skönt, måste jag säga, att inte plugga nu i år. Jag känner verkligen att jag kan slappna av och bara leva. Det är så mycket runt omkring som jag måste ta itu med innan jag har någon ork att plugga igen. Men tro mig - jag SKA plugga igen och jag SKA bli lärare, så småningom, när jag är redo. =) Allting med pappa är väldigt tungt att gå igenom, ibland känner jag mig så ensam i min situation, trots att resten av min familj är i samma sits.. Nåja, han SKA bli bra och allting ska bli som vanligt igen.
Det tråkiga med att flytta upp igen är att jag inte direkt har några kompisar kvar i Gällivare. Av alla vänner jag fortfarande har kvar efter alla dessa år när kompisar har kommit och gått, så är det bara en som bor kvar i stan. Alla andra har flyttat iväg, precis som jag och Dennis, men så kommer vi tillbaka, vilket beror på omständigheterna.. Fast jag blir väldigt själv där uppe, ja, förutom släkten. Det är åtminstone vad jag tror kommer att hända, men iofs sa Soffi idag att hon nog skulle upp igen och vara hemma ett tag iaf. :) Puh! Vilken räddare i nöden! :)
Och alla kompisar jag har lärt känna här nere, där jag trivs så himla bra, de måste jag lämna ett tag.. Jag hoppas att vi kommer att komma tillbaka hit till Linkan när allt är bra igen. Jag stormtrivs verkligen här i stan och med universitetet, enda nackdelen är att Gällivare är så långt bort. Ja, GÄLLIVARE är långt bort, inte Linköping, för här nere är ju allt, hela världen är ju skitnära. Att inte min hemstad kunde vara lite närmare allt annat.. Fast då skulle det nog inte vara lika mysigt med naturen och allt sånt. Och naturen, det är det bästa. :)
Igår blev jag klar med tentan jag inte skrev i våras när jag inte alls mådde bra. Det var underbart lättande att äntligen få skriva den så att jag får tänka på annat. Dessutom tror jag att jag klarade den. :) Håll tummarna för mig! Just nu har jag tagit en rast från packandet av banankartonger. Dennis är hos grannen och spelar Risk, vilket idag skulle ta typ 8 timmar för EN spelomgång! Jag fattar inte ens att man ids... haha, nåja, alla har ju olika intressen. :)
Nu ska jag nog lägga ner datorn för idag och sätta mig vid teven med en chipspåse (ja, Malin, haha, men berätta inte för viktis ;) ) och titta på någon jättetjejig-tjejfilm. Mysigt! :)
Det tråkiga med att flytta upp igen är att jag inte direkt har några kompisar kvar i Gällivare. Av alla vänner jag fortfarande har kvar efter alla dessa år när kompisar har kommit och gått, så är det bara en som bor kvar i stan. Alla andra har flyttat iväg, precis som jag och Dennis, men så kommer vi tillbaka, vilket beror på omständigheterna.. Fast jag blir väldigt själv där uppe, ja, förutom släkten. Det är åtminstone vad jag tror kommer att hända, men iofs sa Soffi idag att hon nog skulle upp igen och vara hemma ett tag iaf. :) Puh! Vilken räddare i nöden! :)
Och alla kompisar jag har lärt känna här nere, där jag trivs så himla bra, de måste jag lämna ett tag.. Jag hoppas att vi kommer att komma tillbaka hit till Linkan när allt är bra igen. Jag stormtrivs verkligen här i stan och med universitetet, enda nackdelen är att Gällivare är så långt bort. Ja, GÄLLIVARE är långt bort, inte Linköping, för här nere är ju allt, hela världen är ju skitnära. Att inte min hemstad kunde vara lite närmare allt annat.. Fast då skulle det nog inte vara lika mysigt med naturen och allt sånt. Och naturen, det är det bästa. :)
Igår blev jag klar med tentan jag inte skrev i våras när jag inte alls mådde bra. Det var underbart lättande att äntligen få skriva den så att jag får tänka på annat. Dessutom tror jag att jag klarade den. :) Håll tummarna för mig! Just nu har jag tagit en rast från packandet av banankartonger. Dennis är hos grannen och spelar Risk, vilket idag skulle ta typ 8 timmar för EN spelomgång! Jag fattar inte ens att man ids... haha, nåja, alla har ju olika intressen. :)
Nu ska jag nog lägga ner datorn för idag och sätta mig vid teven med en chipspåse (ja, Malin, haha, men berätta inte för viktis ;) ) och titta på någon jättetjejig-tjejfilm. Mysigt! :)
Om man tänker mindre - blir man smartare då?
Oh, äntligen är jag klar med mitt reflektionsdokument, nästan. Ska läsa igenom den imorgon och skriva en kortkort avslutning. Sen är det finish, finito, kaputt, klartt! Skööönt!
Imorgon kommer Sanna hit (= upp tidigt och städa :D). Vi ska plugga tillsammans hela långa dagen och laga mat ihop och så. Det blir kul att plugga med någon för nu har jag suttit ensam hela dagen, nog för att jag pratade med Malin de sista timmarna på msn, men ändå. =)
Dagen efter tentan ska jag och Emma ha filmkväll hos henne. Rackarns Malle kunde inte komma för att hon ska upp innan tuppen för att åka iväg, upp i landet. Fast det slår ändå inte mig och Dennis när vi ska ännu högre. Åh, så kul det blir!
Nej, nu orkar jag inte tjattra mer. Ska gå och titta på film och andas, vilket det inte känns som att jag har hunnit med under de senaste dagarna och så lär det garanterat bli på tisdag igen - dagen innan the big T. Förresten, när jag läste igenom mina anteckningar idag såg jag att vi, under en föreläsning, fått veta att ju mindre man tänker, desto lättare går det att göra saker. Typ Susanna Kallur kommer aldrig ihåg någonting från ett lopp eftersom hon inte har tänkt under tiden och det är därför det går så himla bra. Fast det känns ju ganksa jobbigt att behöva stänga ute ens tankar till en tenta, så jag väntar lite med att försöka mig på den teorin. Haha.
Imorgon kommer Sanna hit (= upp tidigt och städa :D). Vi ska plugga tillsammans hela långa dagen och laga mat ihop och så. Det blir kul att plugga med någon för nu har jag suttit ensam hela dagen, nog för att jag pratade med Malin de sista timmarna på msn, men ändå. =)
Dagen efter tentan ska jag och Emma ha filmkväll hos henne. Rackarns Malle kunde inte komma för att hon ska upp innan tuppen för att åka iväg, upp i landet. Fast det slår ändå inte mig och Dennis när vi ska ännu högre. Åh, så kul det blir!
Nej, nu orkar jag inte tjattra mer. Ska gå och titta på film och andas, vilket det inte känns som att jag har hunnit med under de senaste dagarna och så lär det garanterat bli på tisdag igen - dagen innan the big T. Förresten, när jag läste igenom mina anteckningar idag såg jag att vi, under en föreläsning, fått veta att ju mindre man tänker, desto lättare går det att göra saker. Typ Susanna Kallur kommer aldrig ihåg någonting från ett lopp eftersom hon inte har tänkt under tiden och det är därför det går så himla bra. Fast det känns ju ganksa jobbigt att behöva stänga ute ens tankar till en tenta, så jag väntar lite med att försöka mig på den teorin. Haha.
Livrädd för min egen spegelbild
Vilken hemsk överraskning jag fick idag, när jag var hos distriktssköterskan för att ta bort plåstret på halsen, där kirurgerna har tagit bort mitt födelsemärke förra veckan. Jag vågade inte titta i spegeln när plåstret var borta och stygnen var där, var rädd att jag skulle svimma, eller åtminstone flippa ur och bli skitskraj, så jag låg kvar på sängen och väntade med ofantlig skräck på det jag trodde skulle bli det värsta ögonblicket i mitt liv. Jag spände mig, och blev skakis, distriktssköterskan tog fram saxar och plåster och massa grejer och jag blev bara mer och mer nervös. Så började hon greja där på min hals. "Åh, tre stygn!" utbrast hon och jag undrade genast om det var bra eller dåligt, men svaret jag fick förstod jag inte, så det är fortfarande ett mysterium. =)
(Ni ska veta att jag hade ingen aning om att jag skulle få massa stygn när de tog bort födelsemärket. Ett ärr var jag medveten om att det skulle bli, men stygn, att någon skulle sy i mig, nej, nej, nej, det sa de aldrig något om. Så inse vilken chock jag fick när jag vaknade, efter operationen av halsmandlarna och borttagningen av födelsemärket (som de i princip fick övertala mig att göra pga hudcancerrisk), då en av sköterskorna kom fram till mig, gav en lapp och sa "Ta med den här till distriktssköterskan i Linköping, så får hon ta bort stygnen på halsen" och jag bara "VA?!! STYGN?! HAR JAG FÅTT STYGN?!!" och hon lugnt förklarade att "Det är klart, man måste ju sy ihop huden efteråt".... Oj, oj, oj....)
Utan att jag hann känna ett jota och innan jag knappt hann blinka, sa distriktssköterskan att första stygnet var borta. Jag blev jätteförvånad. Jag hade föreställt mig det som, ni vet när man ska sy i jeans eller nåt sånt tyg, att kirurgerna hade tryckt in en nål hårt genom huden på min hals och dragit igenom en hård tråd, nästan som ståltråd... Och att distriktssköterskan skulle behöva dra ut en lång tråd från min hals, med all kraft hon bara skulle kunna förmå sig, eftersom den skulle ha fastnat där inne i all vävnad och så.. Uäsch! Förstår ni nu att jag tycker att det kändes obehagligt? :D haha
Faktum är att jag kände knappt nåt när de två sista stygnen avlägsnades heller. Däremot var det värsta av allt, att gå och titta i spegeln. Se hur min framtida spegelbild skulle se ut. Alltid. Den skulle för alltid vara förändrad när jag vågade gå fram till spegeln och se mitt ärr. Jag hoppades innerligt att det skulle vara pyttepyttepyttelitet och knappt märkbart, såvida man inte vet att den finns där.. Men sån tur hade jag ju självklart inte. Självklart. Självklart var den stor som bara den (i mina ögon iaf), ungefär två centimeter lång och några millimeter hög. Bilden blev heller inte bättre av att de där himla kirurgerna målat med en mörk (vad som verkar vara en permanent, för det går inte bort)penna där, så ärret ser ännu större ut än vad det är. Usch, vad jobbigt det var!
När jag gick ut från undersökningsrummet och genom korridoren på väg ut från vårdcentralen kändes det som att alla stirrade på min otroligt utmärkande hals med ett skitfult jävla blåsvart streck på, gömt under två smala tejpbitar som håller huden samman. Jag har nog aldrig känt mig så uttittad någonsin. Men det var nog bara inbillning eftersom jag själv tycker att jag ser ut som ett freak. Som tagen ur en skräckfilm. Nästan. Tror att en scarf får bli min bästa vän... resten av livet...
(Ni ska veta att jag hade ingen aning om att jag skulle få massa stygn när de tog bort födelsemärket. Ett ärr var jag medveten om att det skulle bli, men stygn, att någon skulle sy i mig, nej, nej, nej, det sa de aldrig något om. Så inse vilken chock jag fick när jag vaknade, efter operationen av halsmandlarna och borttagningen av födelsemärket (som de i princip fick övertala mig att göra pga hudcancerrisk), då en av sköterskorna kom fram till mig, gav en lapp och sa "Ta med den här till distriktssköterskan i Linköping, så får hon ta bort stygnen på halsen" och jag bara "VA?!! STYGN?! HAR JAG FÅTT STYGN?!!" och hon lugnt förklarade att "Det är klart, man måste ju sy ihop huden efteråt".... Oj, oj, oj....)
Utan att jag hann känna ett jota och innan jag knappt hann blinka, sa distriktssköterskan att första stygnet var borta. Jag blev jätteförvånad. Jag hade föreställt mig det som, ni vet när man ska sy i jeans eller nåt sånt tyg, att kirurgerna hade tryckt in en nål hårt genom huden på min hals och dragit igenom en hård tråd, nästan som ståltråd... Och att distriktssköterskan skulle behöva dra ut en lång tråd från min hals, med all kraft hon bara skulle kunna förmå sig, eftersom den skulle ha fastnat där inne i all vävnad och så.. Uäsch! Förstår ni nu att jag tycker att det kändes obehagligt? :D haha
Faktum är att jag kände knappt nåt när de två sista stygnen avlägsnades heller. Däremot var det värsta av allt, att gå och titta i spegeln. Se hur min framtida spegelbild skulle se ut. Alltid. Den skulle för alltid vara förändrad när jag vågade gå fram till spegeln och se mitt ärr. Jag hoppades innerligt att det skulle vara pyttepyttepyttelitet och knappt märkbart, såvida man inte vet att den finns där.. Men sån tur hade jag ju självklart inte. Självklart. Självklart var den stor som bara den (i mina ögon iaf), ungefär två centimeter lång och några millimeter hög. Bilden blev heller inte bättre av att de där himla kirurgerna målat med en mörk (vad som verkar vara en permanent, för det går inte bort)penna där, så ärret ser ännu större ut än vad det är. Usch, vad jobbigt det var!
När jag gick ut från undersökningsrummet och genom korridoren på väg ut från vårdcentralen kändes det som att alla stirrade på min otroligt utmärkande hals med ett skitfult jävla blåsvart streck på, gömt under två smala tejpbitar som håller huden samman. Jag har nog aldrig känt mig så uttittad någonsin. Men det var nog bara inbillning eftersom jag själv tycker att jag ser ut som ett freak. Som tagen ur en skräckfilm. Nästan. Tror att en scarf får bli min bästa vän... resten av livet...
Att inte bli förstådd
Under de senaste dagarna, nästan en hel vecka, har jag varit helt isolerad från livet. "Instängd" i lägenheten för att jag har så ont och inte kan komma ut, för om jag ska någonstans orkar jag inte promenera nu, för att det anstränger på min hals och eftersom vi inte har någon bil eller känner någon med det, kommer jag intgenstans.
Jag har inte heller kunnat prata med någon. Försökte prata med mamma igår i telefon, men det resulterade bara i att jag blev jättetorr i halsen och fick som en skrapande känsla där.. =/ Små grejer kan jag säga, men avstår helst. Dennis har nog jättejobbigt med mig eftersom jag pratar teckenspråk med honom, så när jag knäpper med fingrarna eller knackar på något, måste han titta på mig för att se vad jag säger. Och inte nog med det, jag kan bara alfabetet på teckenspråk, så jag bokstaverar till alla ord. Jag vet att det låter sjukt, men det går mycket lättare så än att hålla på att skriva allting. Han förstår mig ganska bra, men det är ändå fruktansvärt jobbigt för båda två. När jag inte får fram vad jag vill så att han förstår blir jag så frustrerad. Det känns så omständigt att skriva ner en hel berättelse bara för att få fram en liten grej, när man måste ta massa omvägar till förståelse..
Snacka om att talet verkligen underlättar! Jag tror till och med att det går smidigare för två personer med helt olika talspråk att prata med varandra än två från samma där den ena inte kan prata.. Jag tror att de flesta språk har liknande ljud för att gestalta "ja" och "nej", "mer" och "mindre", "jag förstår inte" etc.. Inte att de har samma ORD, men samma sorts LJUD för det. När två med olika talspråk kommunicerar med varandra kan de dessutom använda sig av kroppsspråket, så ja, jag tror det går lättare för dessa att förstå varandra.
Jag tror att om man ska vara i en sån här situation som jag är i nu, att man inte kan prata med ljud och inte heller kan prata teckenspråk, då är man i en utsatt situation. Då har man ju inget annat språk än kroppsspråket att använda sig av, om man inte ska skriva, förstås..
*suck* måste bli frisk snart..
Jag har inte heller kunnat prata med någon. Försökte prata med mamma igår i telefon, men det resulterade bara i att jag blev jättetorr i halsen och fick som en skrapande känsla där.. =/ Små grejer kan jag säga, men avstår helst. Dennis har nog jättejobbigt med mig eftersom jag pratar teckenspråk med honom, så när jag knäpper med fingrarna eller knackar på något, måste han titta på mig för att se vad jag säger. Och inte nog med det, jag kan bara alfabetet på teckenspråk, så jag bokstaverar till alla ord. Jag vet att det låter sjukt, men det går mycket lättare så än att hålla på att skriva allting. Han förstår mig ganska bra, men det är ändå fruktansvärt jobbigt för båda två. När jag inte får fram vad jag vill så att han förstår blir jag så frustrerad. Det känns så omständigt att skriva ner en hel berättelse bara för att få fram en liten grej, när man måste ta massa omvägar till förståelse..
Snacka om att talet verkligen underlättar! Jag tror till och med att det går smidigare för två personer med helt olika talspråk att prata med varandra än två från samma där den ena inte kan prata.. Jag tror att de flesta språk har liknande ljud för att gestalta "ja" och "nej", "mer" och "mindre", "jag förstår inte" etc.. Inte att de har samma ORD, men samma sorts LJUD för det. När två med olika talspråk kommunicerar med varandra kan de dessutom använda sig av kroppsspråket, så ja, jag tror det går lättare för dessa att förstå varandra.
Jag tror att om man ska vara i en sån här situation som jag är i nu, att man inte kan prata med ljud och inte heller kan prata teckenspråk, då är man i en utsatt situation. Då har man ju inget annat språk än kroppsspråket att använda sig av, om man inte ska skriva, förstås..
*suck* måste bli frisk snart..
Jag fungerar inte längre...
I onsdags opererade jag bort mina halsmandlar och även ett födelsemärke som jag alltid haft på halsen.. Och det var inte alls lika farligt som jag hade förväntat mig, hade knappt ont.. Fram tills idag! Idag har det bara gått tre dagar sedan operationen, och det ska vara värst fjärde och femte.. Fy fan, vilken härlig helg jag har..
Jag har så problem med att svälja att jag knappt får ner mina värktabletter och eftersom jag knappt kan röra huvudet, kan jag inte ta min flytande medicin mot min magkatarr heller så jag mår illa och är hungrig hela tiden..
Nej, det här är inte alls roligt. Kan inte äta varm mat, utan den ska vara avsvalnad, inget hårt får det heller vara och inte några mejeriprodukter för då blir det slemlager.. :P Jag kan inte sova hur som helst och det är inte så bra eftersom jag annars inte kan sova på sidan för att jag har problem med mina axlar (vilken hopplös tjej jag är).. Och så får jag inte heller ha det varmt i duschen, för det, liksom varm mat/dryck bidrar till att blodkärlen vidgas och ökar risken för blödning, och det vill jag inte ha till allt det här..
Har redan missat massor i skolan och just nu har jag verkligen ingen ork att ta igen någonting för att jag inte får tillräckligt med mat och för att jag blir så trött av mina tabletter.. Huga.. Och en grej till.. jag kan knappt prata längre.. Jobbigt som bara den.. Måtte de här två läkningsveckorna ta slut snart...
Jag har så problem med att svälja att jag knappt får ner mina värktabletter och eftersom jag knappt kan röra huvudet, kan jag inte ta min flytande medicin mot min magkatarr heller så jag mår illa och är hungrig hela tiden..
Nej, det här är inte alls roligt. Kan inte äta varm mat, utan den ska vara avsvalnad, inget hårt får det heller vara och inte några mejeriprodukter för då blir det slemlager.. :P Jag kan inte sova hur som helst och det är inte så bra eftersom jag annars inte kan sova på sidan för att jag har problem med mina axlar (vilken hopplös tjej jag är).. Och så får jag inte heller ha det varmt i duschen, för det, liksom varm mat/dryck bidrar till att blodkärlen vidgas och ökar risken för blödning, och det vill jag inte ha till allt det här..
Har redan missat massor i skolan och just nu har jag verkligen ingen ork att ta igen någonting för att jag inte får tillräckligt med mat och för att jag blir så trött av mina tabletter.. Huga.. Och en grej till.. jag kan knappt prata längre.. Jobbigt som bara den.. Måtte de här två läkningsveckorna ta slut snart...
Det gäller att vara stark
Det är inte lätt, det har jag kommit fram till. Jag har en tendens att aldrig låta mig känna efter hur jag mår, på riktigt, alltså. Jag biter ihop och ler, fast jag inte mår så bra alla gånger och tänker på så mycket. Det hade varit mycket lättare om jag inte hade gjort så, tror jag, men jag tror också att jag gör så för att jag känner att jag måste klara av så mycket och för att stå ut, måste jag vara stark. Och när är man det? Jo, när man inte visar att man mår dåligt. Åtminstone tror andra det, fast då kan det komma som en chock för dem när de väl får reda på hur man egentligen mår. Och dessutom mår man aldrig bättre själv då...
Jag önskar att jag hade kraft att orka och klara av allt, allt jag måste. Jag måste få styrka någonstans ifrån. Synd att jag inte är He-Man eller Bamse eller nån annan sån där som bara skriker ut "Jag har nu kraften!" då denne precis blivit mycket mycket starkare av typ Dunderhonung eller nåt.. *suck*
Btw, på tre veckor har tre kilo försvunnit :) DET är något som går bra, fast allt annat... hah!...det kommer jag ingen vart med..
Jag önskar att jag hade kraft att orka och klara av allt, allt jag måste. Jag måste få styrka någonstans ifrån. Synd att jag inte är He-Man eller Bamse eller nån annan sån där som bara skriker ut "Jag har nu kraften!" då denne precis blivit mycket mycket starkare av typ Dunderhonung eller nåt.. *suck*
Btw, på tre veckor har tre kilo försvunnit :) DET är något som går bra, fast allt annat... hah!...det kommer jag ingen vart med..
Chockad
Jag vet att jag kan vara lite långsam ibland... men det brukar bero på att jag inte läser några tidningar.. Fast nyheterna på tv brukar jag alltid hinna kolla.. Konstigt nog gjorde jag inte det den här veckan.. Hade jag gjort det hade det inte kommit som en chock i fredags att skådespelaren Heath Ledger har dött i tisdags!
Det sjuka, och varför jag inte riktigt kunde fatta det, är för att Dennis hade en ny bild på sin msn - Heath som Joker i Batman och då sa jag nåt i stil med att "Ja, då kan man ju inte se honom som snygg längre" och Dennis sa nåt i förbifarten, som jag absolut inte hörde, om att han var död..
Senare på eftermiddagen kom vi hem från en promenad och inhandling av aftonbladet (konstigt nog, men det stod om strålning i mobiler, så det var därför) och då läste jag om Heath och efter kanske fem minuter, insåg jag att det stog att han medverkat i massa filmer och avlidit! Och jag fattade ingenting! INGENTING! Det läskiga var att vi hade pratat om honom samma dag, och jag trott att han levde, så det var jättekonstigt att höra att han dött! Mitt i allt! Nog för att resten av världen vetat det sedan i tisdags... Men för mig uppenbarades inte det förrän tre dagar efteråt! Helt sjukt!
Jag lovar, Dennis höll på att bli galen på mig för att jag bara skrek "VAAAAA?!!!!?" hela, hela, hela, hela, hela tiden! Oj, himlars! Fy, vad fruktansvärt! Jag läste nyss lite på nätet om hur det gått till och om hans ex.fru Michelle Williams och att hon var i Sverige när hon fick reda på det... Fy, vad hemskt... Bara 28 år..
När jag pratade med mamma i fredags kväll, visste inte heller hon det förrän den dagen.. För hon hade inte hunnit läsa tidningen när hon haft migrän och så.. så hon var lika chockad hon. Sådan mor, sådan dotter.. Lika efter båda två... :P Vilken fredag!
Idag var jag och Dennis på långpromenad :) Det var jätteskönt, tyckte jag, haha, men inte han. Vi var ute i en timma och promenerade till ett område här som vi inte har sett förut, så det var kul. =) Faktiskt har jag promenerat väldigt mycket nu den här veckan. På torsdag gick jag från stan till universitetet och i lördags blev det en halvtimmespromenad. Och idag blev det en riktigt lång en :)
Imorgon blir det mer promenad, jag och Malin ska promenixa till stan med massa omvägar, för lite extra motion :) Sen ska vi vara duktiga *fniss* men det är en hemlis. =)
Ja, that's the news från mig :) Har tänkt att uppdatera den här lääääänge nu, men blev inte förrän nu, mitt i natten :) Nog är man allt skum ibland =)
Det sjuka, och varför jag inte riktigt kunde fatta det, är för att Dennis hade en ny bild på sin msn - Heath som Joker i Batman och då sa jag nåt i stil med att "Ja, då kan man ju inte se honom som snygg längre" och Dennis sa nåt i förbifarten, som jag absolut inte hörde, om att han var död..
Senare på eftermiddagen kom vi hem från en promenad och inhandling av aftonbladet (konstigt nog, men det stod om strålning i mobiler, så det var därför) och då läste jag om Heath och efter kanske fem minuter, insåg jag att det stog att han medverkat i massa filmer och avlidit! Och jag fattade ingenting! INGENTING! Det läskiga var att vi hade pratat om honom samma dag, och jag trott att han levde, så det var jättekonstigt att höra att han dött! Mitt i allt! Nog för att resten av världen vetat det sedan i tisdags... Men för mig uppenbarades inte det förrän tre dagar efteråt! Helt sjukt!
Jag lovar, Dennis höll på att bli galen på mig för att jag bara skrek "VAAAAA?!!!!?" hela, hela, hela, hela, hela tiden! Oj, himlars! Fy, vad fruktansvärt! Jag läste nyss lite på nätet om hur det gått till och om hans ex.fru Michelle Williams och att hon var i Sverige när hon fick reda på det... Fy, vad hemskt... Bara 28 år..
När jag pratade med mamma i fredags kväll, visste inte heller hon det förrän den dagen.. För hon hade inte hunnit läsa tidningen när hon haft migrän och så.. så hon var lika chockad hon. Sådan mor, sådan dotter.. Lika efter båda två... :P Vilken fredag!
Idag var jag och Dennis på långpromenad :) Det var jätteskönt, tyckte jag, haha, men inte han. Vi var ute i en timma och promenerade till ett område här som vi inte har sett förut, så det var kul. =) Faktiskt har jag promenerat väldigt mycket nu den här veckan. På torsdag gick jag från stan till universitetet och i lördags blev det en halvtimmespromenad. Och idag blev det en riktigt lång en :)
Imorgon blir det mer promenad, jag och Malin ska promenixa till stan med massa omvägar, för lite extra motion :) Sen ska vi vara duktiga *fniss* men det är en hemlis. =)
Ja, that's the news från mig :) Har tänkt att uppdatera den här lääääänge nu, men blev inte förrän nu, mitt i natten :) Nog är man allt skum ibland =)